Så var vi tre igen

 Det har varit en prövande vecka om en säger så. Utvecklingsfas, allmänt missnöje, mycket vyssjande, skrikande och ingen är gladare än jag att David äntligen är hemma. Det är en mycket bestämd och svårflörtad ung dam vi har här hemma. Inte alls särskilt olik sin mamma, och trots att jag också är bestämd och svårflörtad är det svårt att gilla läget när hon är så. Jag vill ju bara att hon ska jollra och skratta, men istället tittar hon på mig med skeptisk blick. 

 Ni ser ju blicken. Den säger "du är riktigt larvig. Skulle jag vara road av det där pruttandet mot min mage och din utsträckta tunga". Vi får börja ta till riktigt raffinerade metoder som babygym och tända och släcka mormors kristallkrona. Nej, men skämt å sido hon är i vad appen "the wonder weeks" kallar fas 2 och då är det mycket gråt och missnöje. Det är väl bara att rida ut stormen. Vad annat ska man göra än gilla läget? Men när man i panik slänger ner en gallskrikande bebis i vagnen och frenetisk börjar rulla på kullerstenen där utanför, ja då är det inte så lätt att gilla läget. 

8 veckor gammal och jag är så nyfiken på dig. Vad är du för en? Just nu svårflörtad och bestämd. 

Nu är det jag som går på toa (så länge jag vill), tar en långdusch och sminkar mig inför eftermiddagens släktkalas. Så ljuvligt att the babydaddy är hemma igen!