Jag tror att inställning gör så himla mycket. Om man försöker vara positiv så dras det positiva till dig. Och självklart vice versa om du är en sur jäkel. Jag försöker att inte "dra ned mig själv" utan peppa upp mig efter en dålig dag. Men med det sagt, gud vad människor håller tyst om "sanningen". Om hur slitigt tiden med spädbarn kan vara. Hur sömnbrist, stress, oro och brist på rutiner sliter på en själv, kärleksrelationen och relationen med andra i ens närhet. Det är precis som att ingen vågar erkänna hur det är för man är rädd att tappa ansiktet. Och så går alla runt, känner likadant, men vågar inte berätta det för någon, för alla är så rädda att vara udda och göra bort sig.
Jag har turen att min vän Sara är mammaledig samtidigt som mig. Det är så skönt att kunna snacka av sig. Fråga om hon också känner som jag. Om deras relation påverkats på si eller så sätt. Skratta åt de dåliga dagarna och vara malliga ihop över de bra. Peppa varandra som mamma och förälder och framförallt känna att man inte är ensam. Och att man inte är så udda som man befarar. Istället är man helt normal och det man känner, känner alla andra också.
Så även om jag var sur som ett rönnbär över att David behövde jobba på helgen är jag andra dagar glad som en lärka över hans flexibla schema. Framförallt så är det så fint för vårt lilla barn. Att hon ändå har så mycket tillgång till sin pappa jämfört med om han jobbade borta 9-17 varje dag.
Dessa två! Morsans favvisar! <3
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar