Den största utmaningen

Imorgonbitti åker David iväg på fotoresa och jag ska vara hemma själv med lilla Estrid. Jag erkänner, jag är livrädd. Nu delar vi på varje natt och hjälps åt. När jag inte orkar vyssja, trösta eller vagga mer tar David vid. När jag är för trött tar David henne så jag kan få sova några timmar. Nu är jag själv. Nu ska jag duscha och få i mig mat, klara nätter själv och orka vara en bra och fin förälder mot henne och inte tappa förståndet. Jag har faktiskt ångest. Oron är så stor. Egentligen är det ingen skillnad från att jag är själv med henne på dagtid, men själv på natten, ja det känns så utsatt och ensamt. 

 Mina älsklingar. Idag är en sådan dag när hjärtat bara vill brista över hur fin just min familj är. Men ändå så beroende jag känner mig av att dela föräldraskapet med David. En vecka känns så ofantligt lång. Min familj är bortresta nu och överlappar David med två dagar men sedan kommer de hem och finns ett stenkast bort. Men ändå, om man som jag har lätt till ångest och katastroftankar är detta den största av utmaningar! 

Nu behöver jag er för lite pepp, stöd och råd! Har ni varit själva med ert barn? Någon ensamstående där ute som kanske till och med har det såhär varje dag, varje vecka och varje månad och har lite tips och trix? 

Klarar jag denna vecka, så klarar jag allt!