den tionde annandagen

Idag är det den tionde annandagen som min familj får uppleva utan delar av vår släkt. Min faster, farbror och kusin gick bort i tsunamin och på ett sätt känns det som en evighet sedan. På ett annat sätt känns det som det hände för bara ett andetag sedan. Nu på tv:n visar SVT minnesstund från Khao Lak och jag har ännu inte riktigt bestämt mig om jag vill se eller bara värja mig. Tsunamin slet itu min familj på alla möjliga sätt och efter blev inget någonsin sig likt. Jag, möjligen till skillnad från min familj, upplevde att vi alla bar vår sorg inom oss och att vi aldrig riktigt delade den. Inte förrän många år senare. Det slet itu att alla gick i ensamhet och sörjde och plågades. Nu, tio år senare, kan vi dela sorgen och som familj är vi ännu starkare än någonsin. 

Det är än idag svårt att prata om tsunamin och att återuppleva minnena från den första tiden efter den 26:e december 2004. Tiden läker aldrig några sår, tiden gör bara att man lär sig leva med sorgen. Man slutar aldrig sakna och undra hur det kunde ha blivit. Om bara… 

Ganska kort efter tsunamin åkte jag med min syster och våra föräldrar på en egen minnesresa till Khao Lak. Att mina föräldrar tog det beslutet är ett av de viktigaste beslut de någonsin tagit. För vi skapade en början, ett avslut, nya minnen och någon form av mening. Livet måste ju gå vidare och vi får alla våra sorger att bära. Livet går vidare oavsett om man vill eller inte för det går inte att stanna klockan. Vända tillbaka, dra tillbaka. 

Idag ska jag hedra 10-årsdagen på det enda sätt jag kan, och det är att leva mitt liv. Fullt ut.