Vi är fortfarande bara två

Det har varit en lång tystnad här på bloggen och ni har frågat om allt är bra. Och ja, allt är så bra så bra! Så fina ni är som frågat. Jag har bara varit fullkomligen utkörd. Jag slet på mina sista veckor på jobbet, hade en foglossning som bara blir värre och värre och i måndags, när jag äntligen gick på denna efterlängtade föräldraledighet, fick jag jordens influensa. Jag är nu inne på fjärde sjukdomsdagen och äntligen ser jag hopp om livet. 

Vi börjar verkligen komma i ordning. Alltså inte i möbleringsfasen, men i inköpsfasen. Allt är nu köpt och ska bara installeras, byggas ihop, tvättas och inredas. Det är nu en tre-fyra veckor kvar till beräknad dag för förlossning och jag är förväntansfull. Det är ju rätt slitigt såhär på slutet. Allt gör ont, man är blåsig och tung, fogarna värker och nattsömnen är en total katastrof. Men, jag ska absolut inte klaga. Jag har verkligen älskat att vara gravid. Det har varit den bästa tiden i mitt liv. Både för mig som individ, men också för vad det gjort för mitt och Davids förhållande. Det känns nu djupare och viktigare på något sätt. 

Där nere i tvättstugan hänger nu en massa små bodies, klänningar och strumpbyxor på tork. Med en storkusin på hela 3 år skäms krypis bort med mängder av fina kläder att ärva. Herregud, vilken spännande tid det här är. Och så rätt. Jag är så glad att jag valde att gå på ledighet en månad innan BF. Jag kan tänka mig att jag behöver varenda uns av kraft jag har inom mig till den stora dagen!