"Sånt jag insåg efter 25" - Karriären

 Jag började juristprogrammet när jag var 22 år gammal och spottades ut 4 år senare när jag var 26 år. Dessa fyra år går enbart att beskriva med "it was the best of times, it was the worst of times". Det som gnagde i alla fyra åren var framförallt den enorma betyghets och framtidsoro som jag vet även råder på andra utbildningar. En hets som fullkomligen bryter ner studenterna och ut kommer man på andra sidan söndermanglad och lagom stött i kanterna. Idag önskar jag så att jag kunde ha sagt till mitt yngre jag att det visst kommer gå bra för mig. En advokatbyrå kommer vilja anställa mig och att jag kommer gilla mitt jobb. Jag kommer till och med vara bra på mitt jobb och att jag kommer vara respekterad för min jobbinsats. 

Under dessa fyra studieår spenderade jag otaliga timmar på att jämföra mig med andra och ifrågasätta min framtid. Rackade ner på min insats och var aldrig riktigt nöjd. Vilket slöseri med tid. Idag inser jag att den arbetsgivaren som ville ha den där juriststudenten som jag aldrig var, ja den arbetsgivaren vill jag ändå inte vara hos. Det fanns en plats för mig och det kommer finnas en plats för dig med. Vad jag dock har lärt mig är att inget dimper ner i ditt knä. Ingen ger dig någon bara sådär för att "de liksom känner på sig att just du skulle passa deras organisation". Du måste berätta för dem varför du passar. Varför du till och med den är den mest perfekta matchningen. Skriv inte bara ett Cv och skicka. Ring upp, bjud in dig själv, var proaktiv, glad och stolt. För du har något att komma med. 

Något annat jag insett under mina lite mer än två år som verksam biträdande jurist är att man inte behöver vara så tacksam. Chefen anställer inte en för att hen är snäll. Chefen behöver en anställd. Du tillför något för din chef. Så våga stå på dig, löneförhandla och ta för dig, men välj samtidigt för guds skull dina strider. Jag har även insett att jag inte respekterar någon bara för att de är auktoriteter. Bara för någon är äldre, visare, mer erfaren, rikare än mig medför inte att jag respekterar dem. Nej jag respekterar någon för dess goda karaktär, rättvishet och professionalitet. Den inställning kan i vissas öron låta lite arrogant men den har gett mig utrymme för lite kaxighet och jävlaranamma och tro mig, det kan behövas om man gör karriär som 28-årig kvinna i en värld full av grånande män. 

Efter 25 insåg jag att ALLT LÖSER SIG. Det gör verkligen det. Jag lärde mig lite på mig magkänsla, inte ta skit och faktiskt tro på mig själv. Jag fixar det här, det är den känslan jag bär med mig för det mesta. Och when all goes to hell så är en bra chef guld värd. 

Har du några råd eller tips som du skulle vilja förmedla till mig eller mina andra läsare? Vad är dina erfarenheter av karriär vs. studietiden? Blev det som du trodde?