En bortglömd 7-årsdag

Den 4:e november passerade obemärkt förbi. En helt vanlig höstdag. Inget speciellt. Eller? Fullkomlig kris i relationen när jag dagen efter insåg att vår 7-års dag hade passerat oss obemärkt förbi. Jag kunde enbart konstatera att det är en himla tur att David är minst lilla kass pojkvän som jag flickvän. Som tur är tankade vi upp på romantiken när vi apropå ingenting åt världens mest romantiska middag på Johan P någon vecka tidigare. 

 Förrätten var sagolik. Gratinerad hummer, räkor med dippsåser och till David ostron och en havskräfta. Huvudrätten var inte lika kul och det var tur att jag blev mätt på förrätten och det goda brödet. 

 Men det jag ville skriva om ikväll är det här med relationer. I synnerhet en bra relation. Det är självklart subjektivt vad som gör en relation bra men jag tänker att ömsinthet och respekt är universala ingredienser för en bra relation. Jag har funderat på det här ända sedan en känd bloggerska skrev om hur hennes partner tilltalar henne. Han kniper i hennes mage och kallar henne fet. "Inget kan kränka henne" skrev hon, men samtidigt så stannade denna relationsbeskrivning hos mig. Och den skaver. 

Den skaver därför att mitt jobb är på många sätt en kavalkad av dåliga relationer. Människor som inte respekterar sina partners. Som skadar dem såväl fysiskt som psykiskt. Därför måste jag faktiskt säga att jag känner en sån stor tacksamhet för min och Davids relation. Den är inte felfri, men den är perfekt för mig. Den är öm, respektfull och snäll. Det är rent för ofta man ser relationer där dessa stötestenar saknas. Vi må ha glömt vår 7-års dag men vi somnar än idag alltid nära, med en arm om den andra och för mig är det alltid dagens bästa stund.