Rikta världens största tack!

 Oj, det var en ledsen Frida som bloggade det senaste inlägget. Men så kom era kommentarer, både här på bloggen och på Facebook och det var så härligt och underbart. Det här, att inte känna sig ensam. Att någon annan känner likadant och att man har "normala" tankar och känslor. Sen skadar det inte att jag har vad som hands down måste vara jordens bästa mamma. Jag messade henne igår att jag var ledsen och 20 minuter senare stod hon utanför dörren. På frågan om hon inte behövde jobba svarade hon bara glatt "jag flexar". Alltså, då sprängs bröstet! Hjärtat får inte plats. Sen pratade vi länge. Vi kom fram till att mitt stora besvär nog inte är sömnbrist utan den sjukaste spänningshuvudvärken. Så på mammas inrådan bokade jag två behandlingar på en gång. Imorgon är det jag som blir knådad i 45 minuter. Hallelujah!

Efter att både mamma och David gett min ömma rygg en omgång och jag fick sova mellan 20.00-21.30 och sedan mellan 00.00-05.30 känner jag verkligen hopp om livet. Det är väl egentligen ofattbart hur sömn får en att vilja öppna fönster och vråla att Jesus måste leva. Medan för lite sömn får en att hulka fram att det här med barn var en förjävla dålig idé. "Vad tänkte vi pååååå David!?". Och sen när man fått sova. "Jag tar tillbaka allt. Hon är ju ett perfekt mirakel". Och sen pratar vi om att är hon inte lite väl tidig i utvecklingen? Typ geni-nivå? Känns hon inte ovanligt smart för att bara vara drygt 4 veckor. Sen håller det på såhär, upp och ned, fram och tillbaka. Det gäller nog att bara vänja sig. 

Här på bilderna ser ni en livräddare. Babybjörn one. Strålande! Krypis somnar direkt, jag får händerna fria och min rygg tar inte så himla mycket stryk. Lilltösen ligger bredvid mig och sover och jag kollar Gomorron. Jag har till och med lyckats bre mig två mackor och göra kaffe. Men tillbaka till Babybjörnen. Tack vare den har tvätten underlättats så mycket. Nu spänner jag på henne och sen kan jag knata upp och ned till tvättstugan och stå där nere och fixa. Perfekt ju!