2015-04-03

 För 11 dagar sedan, på långfredagen, föddes mitt barn. 52 cm lång och 4360 gram tung såg hon världens ljus exakt klockan 16.30. Alldeles perfekt, med tio fingrar och tio tår, och väldigt lik mamma men med pappas haka. Hur kan man hinna känna så många känslor på 11 dagar? Himlastormande? Kaosigt? Nervöst? Orden räcker inte till. Det är är inte klokt egentligen, nu helt plötsligt vart man tre stycken. Inget är sig likt och från sekunden hon kom ut blev hon viktigast. 

 NYKLÄCKT! <3

 I sex dagar har vi varit hemma och det var med skakigt hjärta och halvdant självförtroende man försiktigt försiktigt bar det lilla knytet in över dörren. Hur ska man fixa det? Men, man gör väl det? En sak i taget, man testar sig fram, (googlar för mycket för sitt eget bästa) och så helt plötsligt har 11 dagar gått och snart har man varit mamma i två hela veckor.

I 11 dagar har jag varit någons mamma, och någon har varit min dotter. Jag sitter just nu i soffan med ett sovande barn framför mig och en sovande man bredvid mig. Min familj. Min slumrande familj. Min lilla påskkyckling som kom på pappas favoritveckodag. En fredagsunge. Min unge.