It takes a village

Något alldeles magnifikt som skett tack vare vår dotters födelse är relationerna till familjen. Hur de, förvisso redan starka, banden mellan oss och våra familjer slöts ännu hårdare. De första dagarna välde det in blomsterbuketter. Den ena vackrare och större än den andra. Glada hejjarop och gratulationer och i en ganska så kaotisk tid kände jag mig så otroligt uppbackad.

 Att komma hem från BB var inte alls sådär rosenskimrande som man kanske föreställer sig. Istället var det ganska så panikartat och kaosigt. Och från sekund ett fanns våra familjer där. De har kommit över, bjudit på middag, tagit med mat till oss, lyssnat, peppat, kramat och uppmuntrat. Och nu, nu är det som att den där första kaotiska tiden aldrig ens fanns. Nu känns det som jag och David alltid varit tre och att det egentligen inte fanns ett liv där krypis inte ingick. 

 Jag tänker på alla dem som bor långt ifrån sina familjer. Som kanske inte har någon som kan vara på plats, lite mer hands on. Jag tänker att det måste vara tufft stundtals. Jag har min syster och hennes karl 5 minuter bort, och mina föräldrar traskar man till på 15 minuter. Alltid nära, alltid närvarande. Det är också häftigt hur otroligt familjekär jag blivit. Jag var redan innan nära min familj och vi umgicks ofta, men nu är det med en helt annan intensitet. Jag bara älskar att se samspelet mellan mina föräldrar och mitt barn. Hur min mamma och pappa helt plötsligt är någons mormor och morfar och hur de älskar sin nya roll. 

 Idag har varit en lång dag. Jag gav mig på att storstäda lägenheten när David tog tösen på långpromenad. Sen hade vi tid hos BVC och sen handlade vi. Så det är lite med ögonen i kors jag bloggar detta. David byter blöja och vyssjar just nu och jag försöker slänga ihop en snabb middag. Dock är mina tankar inte alls vid maten. Idag ska vi försöka ge ungen sitt veckobad och gången innan, premiärbadet, var hon som en katt som tvingades bada. Det var gråt och jämmer och hon ålade sig som bara den. Usch, det kändes inte alls kul. Men den lilla tösen måste ju tvagas!

 Tänk att det fanns en tid när vi var så rädda för att åka hem från BB. När vi till varje pris ville undvika ett skrik eller gråt. Nu är vi mycket mer lugna. Tänk då vad nästa vecka bär med sig!? Idag var vi istället två stolta tuppar på BVC när BVC-Pia sa att tösen var så fin så och naveln såg såååå bra ut och hon hade gått upp hela 160 gram på fyra dagar och det var bara tummen upp hela tiden. Då stod vi där och tittade på varandra och mumlade i kör om att denna ungen är prima kvalitet. Det är enkelt att vara en stolt mamma till en så kär liten unge.