Rikta världens största tack!

 Oj, det var en ledsen Frida som bloggade det senaste inlägget. Men så kom era kommentarer, både här på bloggen och på Facebook och det var så härligt och underbart. Det här, att inte känna sig ensam. Att någon annan känner likadant och att man har "normala" tankar och känslor. Sen skadar det inte att jag har vad som hands down måste vara jordens bästa mamma. Jag messade henne igår att jag var ledsen och 20 minuter senare stod hon utanför dörren. På frågan om hon inte behövde jobba svarade hon bara glatt "jag flexar". Alltså, då sprängs bröstet! Hjärtat får inte plats. Sen pratade vi länge. Vi kom fram till att mitt stora besvär nog inte är sömnbrist utan den sjukaste spänningshuvudvärken. Så på mammas inrådan bokade jag två behandlingar på en gång. Imorgon är det jag som blir knådad i 45 minuter. Hallelujah!

Efter att både mamma och David gett min ömma rygg en omgång och jag fick sova mellan 20.00-21.30 och sedan mellan 00.00-05.30 känner jag verkligen hopp om livet. Det är väl egentligen ofattbart hur sömn får en att vilja öppna fönster och vråla att Jesus måste leva. Medan för lite sömn får en att hulka fram att det här med barn var en förjävla dålig idé. "Vad tänkte vi pååååå David!?". Och sen när man fått sova. "Jag tar tillbaka allt. Hon är ju ett perfekt mirakel". Och sen pratar vi om att är hon inte lite väl tidig i utvecklingen? Typ geni-nivå? Känns hon inte ovanligt smart för att bara vara drygt 4 veckor. Sen håller det på såhär, upp och ned, fram och tillbaka. Det gäller nog att bara vänja sig. 

Här på bilderna ser ni en livräddare. Babybjörn one. Strålande! Krypis somnar direkt, jag får händerna fria och min rygg tar inte så himla mycket stryk. Lilltösen ligger bredvid mig och sover och jag kollar Gomorron. Jag har till och med lyckats bre mig två mackor och göra kaffe. Men tillbaka till Babybjörnen. Tack vare den har tvätten underlättats så mycket. Nu spänner jag på henne och sen kan jag knata upp och ned till tvättstugan och stå där nere och fixa. Perfekt ju! 

Vad sömnbristen gör med en

 Jag känner att jag behöver skriva av mig lite. Kanske se om det finns någon där ute som känner som jag. I natt var en jobbig natt. Krypis var orolig och kunde inte somna i sitt babynest. Hon sover alltid i nestet mellan oss men hur jag än gjorde så fick hon ingen ro. Stackars David har blivit jättesjuk och fick sova på soffan i natt och håller sig undan krypis för att inte smitta henne. Därför kändes natten extra lång och ensam. Som ett paket på posten var ju tröttheten i morse stor och jag kände mig så himla himla ledsen. 

Den där ledsamheten har suttit kvar hela dagen och genomsyrat allt. Hon vill vara nära nära hela tiden och man är som fastklistrad med sin bebis. Och jag har förstått att det är vanligt och att många bebisar har stort behov av närhet. Men hur länge? Det är svårt att känna glädje i sin föräldraledighet när man känner sig fångad av barnet. Och så känner man ju såklart sig himla dum som känner just så. Men man kan ju verkligen inte göra något. Hon somnar i min famn och så lägger jag henne i nästet så att jag kan fixa lite medans hon sover, men sekunden jag lägger henne i nestet vaknar hon upp och blir ledsen. Och så är man tillbaka på ruta ett igen.

En annan sak som tynger mig är att vid hennes mest oroliga perioder somnar hon enbart om hon får ligga på magen under vårt täcke, eller på sidan på min arm. mage mot mage, också under samma täcke. Och på natten och med all trötthet man har somnar både hon och jag. Och så vaknar jag någon timme senare i panik och kan bara tänka på plötslig spädbarnsdöd. Jag vet ju att man inte ska samsova, vilket vi ju försöker undvika med nestet. Men, vad ska man göra?

Ja, nu blev det kanske ett lite rörigt inlägg men hur var det för er? Hur funkade sömnen för egen del och för bebisens. Kände du dig påverkad av sömnbristen och hur gjorde du då? När blir spädbarnstiden rosenskimrande? (Blir den någonsin det eller är det lite upp och ner som gäller?) 

(och ja, ironiskt nog sover hon själv i nestet nu och har gjort det ett litet tag)

UPPDATERING: Hmmm, hon har nu sovit själv i nestet i hela 40 minuter. Kanske sömnbristen gör att jag ser på livet med lite mörkare blick än vad som är nödvändigt. Nu har vi ju det riktigt fridfullt! 

Första manikyren post-baby

Ibland är det bara så himla härligt att få stänga in sig i badrummet, sätta på radion och dra fram alla krämer, scrubs, inpackningar, masker, pejlingar and you name it. Som supergravid och med så himla mycket foglossning var jag rätt slö där på slutet. Det kändes varken kul eller lockande att vara i badrummet när jag kunde ligga nerbäddad bland dunen. Sen kom lilla bebisen och det har varit 3 veckor där prio låg på en dusch om dagen och tandborstning. 

Men så igår fanns både tid och lust för att göra en ordentlig manikyr och renovering av klorna. Stärkande underlack, snabbtorkande överlack och en klarröd klassisk färg, jag valde den fina färgen "aperitif". Alltihop från Essie. 

Hur gick det då på BVC idag? Finemang, tackar som frågar. Upp 220 gram sen förra veckan och sen födseln har hon vuxit hela 3 centimeter. Inte klokt va? Som ogräs, fast världens gulligaste ogräs såklart! Och tur som tokar hade vi. När vi kom ut från BVC lös solen så vi tog en sväng om parken och mamma fick lite solstrålar på sitt vinterbleka ansikte. Underbart! Nej, det är en rastlös liten krabat som ligger bredvid mig så jag får nog se till att underhålla henne på en gång. 

På prommis med mormor

 Åh min älskade tös! Vi hade det så mysigt häromveckan när min mamma var hos oss hela långa dagen. Vi fick en solig promenad och en latte i solen. Helt underbart! Idag har jag och krypis inte lika mycket tur. Vädret är lite grått och jag hoppas vi klarar oss för regnet på väg till BVC. 

 Jag vill ge lilltösen mat nu men hon bara sover och sover. Vägrar vakna och jag har både petat och kilat lite sådär lagom mycket för att försöka få igång henne. Men hon bara grymtar och sträcker lojt armarna över huvudet och somnar om. Så, det lär bli skrikfest på BVC om jag inte får i henne mat och på med en ny blöja innan vi ska gå. Det är ju detta som är det stressande med spädbarn. Att de är små individer som i stor utsträckning gör precis vad de själva vill. Och alltid på sämsta tillfälle. Vår tös har en förmåga att alltid vakna precis när vi har satt oss för att äta. Någon som känner igen sig?

 Blått och gult exploderar i parken. Är det inte en lisa för själen så säg vad är!?

 Den stiliga pappan. Som vi saknar honom när han är iväg på jobb idag.

Söta mormor som nog helst hade förtidspensionerat sig igår för att kunna spendera all ledig tid med lilla krypis! <3

Tänk vad lite skärgårdsluft kan göra

 Vilken helg vi haft. 6 vuxna och en liten krypis har varit uppe i vår sommarstuga. Det har varit full rulle och det har både joggats, cyklats, spelats golf, storhandlats, grillats och jag passade istället på att sova lite middag och läsa halva hypnotisören. Lyxen i att kunna läsa en bok sådär länge. Som jag saknat det. Krypis har också njutit av skärgårdsluften. Och så har hon kelat hos både mormor, morfar, moster och morbror. Det är inte klokt vad den lilla gullungen får kärlek. Och som hon plirar på familjen. Man undrar ju vad hon tänker. 

 Den söta drägglisen kommer från polarn & pyret. Resten av outfiten är ärvd och presenter. 

 Men nu är vi hemma i lägenheten och det är riktigt härligt. Borta bra men hemma bäst. Vår lilla tös sträcksov i 5 timmar och har nu fått mat, ny blöja och fått på sig den lilla pyjamasen med grodor på. Jag har fått tid att måla naglarna (första gången på flera flera veckor) och vi har ätit pizza. När allt klaffar såhär så känns det ju nästan oförskämt härligt att ha en liten en. Sen, när sömnbristen är som värst, sitter jag med en frisyr som närmast liknar ett fågelbo och hukar fram att hon nog inte aaaaalls gillar mig och att hon haaaaatar mig. Ja, ni hör ju. Det är aldrig en stund hos familjen Svensson/Johansson där känslorna är någorlunda balanserade. 

 Imorgon återgår David till jobbet och vi töser ska fly solo. Det ska nog gå bra men det känns lite läskigt också såklart. Det har varit så himla himla hiiiimla härligt att ha David hemma så länge. Det har verkligen varit en underbar tid för oss tre. Bara mysa och kela, ja förutom den första kaotiska veckan när jag ville stoppa tillbaka henne in igen. Det var ju bara så läskigt. Men nu, nu känner vi oss riktigt sturska. Jag och krypis ska till BVC-Pia imorgon igen och vi hoppas på tummen upp igen. 

Nu ska jag ta min lilla familj, kolla på Agenda och sen bädda ner oss alla i sängen. Sen ska vi ligga där och bara vara nära. Jag ska läsa lite mer i min bok och så hoppas vi att alla sover gott. 

3 veckor fyllda

 Idag är vår lilla påskkyckling hela tre veckor. Känns som jag skrev samma mening, om två veckor, för typ några timmar sedan. Det är helt ofattbart hur en sådan liten människa kan sätta två fullvuxna människor i total sysselsättning. Poff, så har tre timmar gått och ingen vet vad man gjort på den tiden. 

 Det är nog nacksskott på att skriva följande mening, men vilken lyxbebis vi har fått. Hon äter vid typ 12 på natten och sover sedan 5-6 timmar. Äter igen vid 6 och sen sover vi alla till 9 och då äter hon igen. Morsan och farsan får ju sovmorgon alltid känns det som. Dock är det säkerligen så att inget varar för evigt så vi passar på att njuta just nu. Vem vet hur den lilla krabban sover om några veckor? Det är alltid så underbart när hon vaknar. Jag saknar henne när hon sover och vill alltid peta lite på henne när jag tycker att nu har hon väl ändå sovit lite väl länge. Sen när hon vaknar och jag får lyfta upp henne mot mig och kyssa hennes huvud och lukta på henne, det är den bästa stunden. 

 Idag är jag lite nervig. Vi ska på vår första lite större bilresa och åka hela långa vägen till sommarhuset i Blekinge skärgård. Det är ju löjligt hur mycket packning man måste ha med sig. Det är babyskydd, vagn, badkar, enorma mängder ombyten, blöjor och nappar, D-vitaminer, krämer, babyolja och gud vet allt. Målet är att komma iväg vid typ 13.00. Om vi är iväg vid 15.00 är det en stor succé tror jag. 

Det blir bra får vår lilla krypis. Skärgårdsluft, en hel helg med mormor, morfar, moster och morbror. Och vi föräldrar får tid till att duscha, äta i lugn och ro och kanske läsa en bok eller tidning. Det blir en riktig lyxhelg för alla. <3

Att bli någons mamma

Det är tur att man i början lever dag för dag, ibland minut för minut, för om man skulle börja tänka på att man nu är någons mamma för alltid så är det lätt att man skulle bli alldeles skräckslagen. Vilket ansvar man har tagit på sig när man valde att sätta ett barn till världen. Å andra sidan är det också det mest fantastiska äventyret. Tänk allt jag och denna lilla tös kommer hitta på. Vem kommer hon bli? Vilka intressen får hon? Hur kommer hon se ut? Kommer de där blågrå ögonen bli bruna som mamma och pappas? Även om jag vet att den här spädbarnstiden är försvinnande kort, och att man verkligen ska njuta av den, kan jag inte låta bli att längta lite framåt. Hur blir det när hon kommunicerar, pratar, kryper och sen går? Vilket äventyr vi är på!

Idag smiter jag till vårdcentralen och kollar blodtryck och blodvärde. Tur att David fortfarande är hemma så han kan vara med henne. Man vill ju inte så gärna ta med en spädis till en plats där alla är sjuka. Sen har Davids 2,5 vecka gått och på måndag börjar han jobba igen. Då ska jag och lilla tösen fly solo. Men det ska nog gå bra. Hon är verkligen en snäll bebis. Inte mycket gnäll eller gråt och hon är förnöjd. Förutom när hon är hungrig. Då blir det ett jäkla liv och man får mata fort som attans. 

Imorgon fyller hon tre veckor. Och jag ska sätta mig ned med David och titta honom djupt i ögonen för barnet behöver få ett namn!

När vi lyckades med badet

 Ni vet det där badet jag var lite nervös inför. Rädd för att ungen skulle bli så himla ledsen igen. Efter investering av en badtermometer så hade jag ju inget att oroa mig över. Lilltösen älskade det. Storögd och avslappnad flöt hon runt i karet och det var en så himla fin stund. Med lite bebisolja i badet blev hon så mjuk och fin efteråt och luktade som honung och blomma. Det var verkligen en underbar stund för oss alla tre. Jag och David blev så glada över att göra något för henne som hon mådde så bra av. Och gullungen själv trivdes verkligen som fisken i vattnet. Hon har aldrig varit så avslappnad som efter badet och det var en varm, mjuk och tung bebis som somnade i min famn. Nu längtar jag redan efter nästa bad. 

 Idag var vi riktigt äventyrliga. Vi gick på stan, in i affärer och åt lunch ute bland folk! Vi satt på en uteservering, allt för att undvika alla baciller där ute i världen. Istället satt jag och blängde surt på alla som rökte runt omkring oss. Vi tog två steg in på H&M men fick panik av alla människor, den höga musiken och bara kände alla baciller dras mot henne så vi flydde ut igen. Men jag fick iallafall köpt ett par skor på Mango, en lunch ute i solen och älskade skrutten sov 4,5 timme i vagnen. 

Nu kelar vi alla i soffan tillsammans med mormor som kommit över för kvällsmat och att titta på Sveriges yngsta mästerkock. Vilken dag! Livet på en pinne!

It takes a village

Något alldeles magnifikt som skett tack vare vår dotters födelse är relationerna till familjen. Hur de, förvisso redan starka, banden mellan oss och våra familjer slöts ännu hårdare. De första dagarna välde det in blomsterbuketter. Den ena vackrare och större än den andra. Glada hejjarop och gratulationer och i en ganska så kaotisk tid kände jag mig så otroligt uppbackad.

 Att komma hem från BB var inte alls sådär rosenskimrande som man kanske föreställer sig. Istället var det ganska så panikartat och kaosigt. Och från sekund ett fanns våra familjer där. De har kommit över, bjudit på middag, tagit med mat till oss, lyssnat, peppat, kramat och uppmuntrat. Och nu, nu är det som att den där första kaotiska tiden aldrig ens fanns. Nu känns det som jag och David alltid varit tre och att det egentligen inte fanns ett liv där krypis inte ingick. 

 Jag tänker på alla dem som bor långt ifrån sina familjer. Som kanske inte har någon som kan vara på plats, lite mer hands on. Jag tänker att det måste vara tufft stundtals. Jag har min syster och hennes karl 5 minuter bort, och mina föräldrar traskar man till på 15 minuter. Alltid nära, alltid närvarande. Det är också häftigt hur otroligt familjekär jag blivit. Jag var redan innan nära min familj och vi umgicks ofta, men nu är det med en helt annan intensitet. Jag bara älskar att se samspelet mellan mina föräldrar och mitt barn. Hur min mamma och pappa helt plötsligt är någons mormor och morfar och hur de älskar sin nya roll. 

 Idag har varit en lång dag. Jag gav mig på att storstäda lägenheten när David tog tösen på långpromenad. Sen hade vi tid hos BVC och sen handlade vi. Så det är lite med ögonen i kors jag bloggar detta. David byter blöja och vyssjar just nu och jag försöker slänga ihop en snabb middag. Dock är mina tankar inte alls vid maten. Idag ska vi försöka ge ungen sitt veckobad och gången innan, premiärbadet, var hon som en katt som tvingades bada. Det var gråt och jämmer och hon ålade sig som bara den. Usch, det kändes inte alls kul. Men den lilla tösen måste ju tvagas!

 Tänk att det fanns en tid när vi var så rädda för att åka hem från BB. När vi till varje pris ville undvika ett skrik eller gråt. Nu är vi mycket mer lugna. Tänk då vad nästa vecka bär med sig!? Idag var vi istället två stolta tuppar på BVC när BVC-Pia sa att tösen var så fin så och naveln såg såååå bra ut och hon hade gått upp hela 160 gram på fyra dagar och det var bara tummen upp hela tiden. Då stod vi där och tittade på varandra och mumlade i kör om att denna ungen är prima kvalitet. Det är enkelt att vara en stolt mamma till en så kär liten unge. 

En tvåveckors farsa (och morsa)

 Kan ni tänka er! Idag fyller vår lilla tös två veckor. Två veckor sedan hon på långfredagen kom till världen med buller och bång. Mycket har hänt med henne på två veckor. Hon har fler vakna stunder, lite mer pigga ögon och vi börjar få en någorlunda rutin på matstunderna. Men den absolut största förändringen har nog varit i oss, i föräldrarna. Hur vi lärt oss hantera henne, inte bli ihjälstressade av hennes skrik och byta på henne lite fortare. Sånt där praktiskt. Men som just är det som ger lite mer självförtroende. Att vi skött hennes navel så den läkt fint och BVC gav tummen upp. Då high-fivade vi varandra och kände oss lite malliga. 

Två veckors-dagen ska firas stort. Mormor kommer hit för en hel dags mys. David och jag ska ta en snabb vända med dammsugaren och vika tvätt. Livets höjdpunkter… Sen ska lilla krypis få träffa min mormor och morfar, alltså hennes gammelmormor och gammelmorfar. Är det inte stort. Idag kommer vi vara fyra generationer runt samma köksbord. Det är stort för mig. Jag känner sådan lycka för att min mormor och morfar är i livet och kan uppleva denna stund. 

Nu blir det raka vägen till köket för kaffe, för denna tös somnar direkt efter varje matning FÖRUTOM efter den vid 04.00, efter den är hon miss Piggelin själv, till moderns stora förtret. 

En godkänd besiktning

 Tålmodigt svarade BVC-Pia på alla våra frågor och hon gav lilltösen tummen upp. Huvudet har vuxit en halv centimeter och hon har gått upp 1,6 hekto den senaste veckan. Inte riktigt uppe i sin födelsevikt, men bra nära. Vi fick information om föräldragrupper, pappagrupper och mammaträffar. Spädbarnsmassage, hjärta och lugn-räddning och mammafikor. Jag tycker det är helt fantastiskt att detta enorma maskineri fungerar och omfattar alla nyfödda barn. Helt otroligt att samhället ger det här stödet. Om samhället bara bidrog med en städerska och en kokerska så hade ju allt varit toppen. Just nu är det mycket en-hands-mat som gäller. Mackor, en mugg nyponsoppa eller en skål yoghurt. 

 Annars då? Jo vars, vi börjar komma in i det hela så smått. Vi försöker ge varandra en liten stund varje dag för avkoppling. Kanske en dusch, en promenad eller en liten powernap. Jag har min stund nu. Lilltösen ligger i nästet här bredvid mig och sover så gott. (jag kan ha busat lite väl intensivt med henne och det var med darrande underläpp hon påminde mig om att hon bara är 13 dagar gammal). Jag ligger på sängen och lyssnar på P1 och tänkte läsa ikapp i era bloggar. Jag har ju levt som i en bubbla de senaste veckorna. 

Är hon inte bara såååå himla söt!? Som David sa på BB: "jag är verkligen objektiv nu, men är hon inte ovanligt söt". Jo älskling, hon är ovanligt söt. 

Ikväll kommer vi inte göra många knop. Middag, fixa sista tvätten (jesus vad man tvättar) och sen Sveriges yngsta mästerkock. Tittar ni på det? Gud vad gulliga de är! Tårarna sprutar hela tiden. Nej, nu vaknar en liten snäcka här så då måste vi kela. 

BVC kommer på besök

 Dagen har äntligen kommit! BVC ska komma på besök. Pia ska komma över med våg och måttband och gud vet allt hon kommer vilja göra. Det känns lite virrigt faktiskt. Kommer de hit av ren välvilja för att den stressade spädbarnsföräldern inte ska behöva ta sig någonstans, eller kommer de för att säkerställa att barnet inte bor i en knarkarkvart omgiven av sopor och gnagardjur? Vi har gjort vårt bästa iallafall. David har duschat, för ja, det var han som luktade lite svagt av kräk. Jag har borstat håret och barnet ska få äta nu. Några sprut med rengöringsmedlet på diskbänken hann vi också med. Sen kommer ju den stora frågan. Ska man bjuda på fika? För isåfall sprack det. Jag började nojja att BVC-Pia kanske skulle ge minus i protokollet om man serverade allt för kolhydratstinn fika. Så vi har bananer och kaffe. 

Jag måste ändå säga att det är en sådan otrolig ynnest att BVC gör hembesök. Vi har laddat A4-blocket med frågor och så kommer vi i lugn och ro kunna gå igenom allt. Sedan ligger vårt BVC två gator bort från lägenheten vilket ju också bara är så himla lyxigt. När man får barn blir man ju helt plötsligt med de största känselspröten. Minsta rodnad, prick eller ovant läte gör att hela magen knyter ihop sig och så oroar man sig. Och oron är så stor. En helt annan oro än man känt för sig själv eller någon annan innan. Så idag ska jag äntligen få svar på alla mina frågor och så ska det bli spännande att se hur vikt och längd utvecklats.

Lilla barn! Tänk att ett så litet knyte kan försätta två vuxna människor i total panik och få dem att svettas ymnigt och bli fullt sysselsatta i timmar för att sedan inte minnas vad timmarna gick åt till. 

2015-04-03

 För 11 dagar sedan, på långfredagen, föddes mitt barn. 52 cm lång och 4360 gram tung såg hon världens ljus exakt klockan 16.30. Alldeles perfekt, med tio fingrar och tio tår, och väldigt lik mamma men med pappas haka. Hur kan man hinna känna så många känslor på 11 dagar? Himlastormande? Kaosigt? Nervöst? Orden räcker inte till. Det är är inte klokt egentligen, nu helt plötsligt vart man tre stycken. Inget är sig likt och från sekunden hon kom ut blev hon viktigast. 

 NYKLÄCKT! <3

 I sex dagar har vi varit hemma och det var med skakigt hjärta och halvdant självförtroende man försiktigt försiktigt bar det lilla knytet in över dörren. Hur ska man fixa det? Men, man gör väl det? En sak i taget, man testar sig fram, (googlar för mycket för sitt eget bästa) och så helt plötsligt har 11 dagar gått och snart har man varit mamma i två hela veckor.

I 11 dagar har jag varit någons mamma, och någon har varit min dotter. Jag sitter just nu i soffan med ett sovande barn framför mig och en sovande man bredvid mig. Min familj. Min slumrande familj. Min lilla påskkyckling som kom på pappas favoritveckodag. En fredagsunge. Min unge.