Det anstår mig icke att göra mig mindre än jag är

Edith Södergran skrev min självsäkerhet beror på att jag har upptäckt mina dimensioner. Det anstår mig icke att göra mig mindre än jag är. Är inte det fantastiskt? Det anstår mig icke att göra mig mindre än jag är. För är inte det precis så det ska vara? Här är jag och jag ber inte om ursäkt för min existens. Här är jag, helt utan pardon. Varför ska man klistra på en underdånighet och förminska sina framgångar. Göra sig till mindre än den man är. Detta ser jag framförallt hos andra kvinnor. Man fnissar åt skämt som egentligen kanske sårade lite. Man får en komplimang och drar i kjolen och säger äsch den här gamla trasan. Man vågar aldrig riktigt unna sig känslan av att man är bra. Inte bäst, bara bra. 

Det finns något så sorgligt i att alltid behöva urskulda sig. Aldrig få anses vara förmer och absolut inte hävda sig. Men att vägra förminska sin person är inte att hävda sig. Det är att stå starkt för sig själv. Att veta att man är bra på något är inte detsamma som att man går runt och hävdar att man är bäst på allt. Jag tror att all bitterhet bor i det här förminskandet. Här går man ett helt liv och gör inte en sekunds väsen av sig och så in kommer den där och bara naturligt tar rummet. 

Om man slutade förminska sig själv så tror jag att bitterheten inte skulle få fäste. Jag lever efter Södergrens vers dagligen. Jag är inte bäst, jag behöver inte att ni tycker jag är bäst och jag är ej heller störst eller vackrast. Men, det anstår mig icke att göra mig mindre än jag är.