Såhär 3,5 månader senare

 "Åh, nu är ni i bebisbubblan" sa alla till mig när vi kommit hem från BB. Om de med bebisbubblan menade ångestbubblan hade de rätt. Men det var nog inte alls det de menade. Men jag var då inte i någon härlig bebisbubbla. Jag hade panik, ångest, oro och saknade mitt gamla liv. Den oerhörda omställning det var att få barn fullkomligt golvade mig. Jag trodde jag var förberedd, men antagligen inte tillräckligt mycket. Jag var så orolig för henne och minsta röda prick gjorde att jag gick in i panikmode. Som rutinmänniska var det kaosartat att leva med en bebis som inte hade några rutiner. Där allt bara var just kaos och utan stringens. 

Efter en svår förlossning var jag i fysiskt dåligt skick, men psykiskt mycket värre. Oron över min egna kropps läkning upptog så mycket tid att jag hade svårt att ta in att jag fått barn. Sömnbristen och blodbristen gjorde mig så oerhört matt, trött och känslig och varje sekund dividerade jag med mig själv huruvida jag knöt an till bebisen eller inte. I detta töcken av negativa känslor kände jag mig så olycklig och trodde att jag aldrig skulle älska henne och aldrig mer bli lycklig. Vilken tur att jag hade så fel. Nu när hon är mitt livs sol. Men då kändes det inte så. Estrids åtta första veckor var kämpiga och vid vecka 7 åkte David iväg på en jobbresa. Jag var så jävla trött, förvirrad och olycklig. Estrids två första månader minns jag knappt något av och nu i efterhand känns det så förbaskat sorgligt. Jag kan minnas hur jag gick på barnvagnspromenader och bara grät av utmattning och oro. Jag försöker vara snäll mot mig själv och acceptera att min förlossning blev som den blev och att tiden efter blev som den blev. Men det är ändå ett litet sting av sorg att jag inte fick den där lyckoexplosionen. Att jag, istället för att mysa på BB, fick lugnande tabletter och sovmedicin och Estrid sov på sköterskornas mage hela natten. Jag brottades mycket med tankar som varför just jag? Varför fick inte jag det lite enklare? Men så pratar man med andra och då visar det sig att de inte heller befann sig i någon bebisbubbla. Att de också brottades med tankar kring anknytning, anpassning till det nya livet och saknad av det gamla. Det känns så sorgligt att samhället fortsätter spä på bilden av den lyckliga nyförlösta modern. Hon finns såklart! Men alla mödrar är långt ifrån henne. Många mödrar, och fäder, har det mer kämpigt i början men ingen vågar prata om det. Det är fortfarande så fult. 

Idag blir Estrid 3,5 månad och jag kan för mitt liv inte förstå vad jag där i början var så orolig för. Oftast går dagarna om en dans, jag känner mig självsäker som mamma och litar fullkomligt på min egen instinkt. Frustrationen jag då kände inför att hon aldrig log kan jag knappt minnas när hon nu ler, jollrar och snackar med mig hela dagarna. Tankarna om att min bebis aldrig kommer att bli stor, att vi aldrig mer kommer att få sova, hon kommer aldrig äta barnmat, vi kommer aldrig mer göra något av det vi gjorde för. Det blev ju (såklart) inte så. Det blev hur bra som helst. Jag ska verkligen inte pracka på gravida vänner min dystra version av den första tiden. Men jag vill ändå vara ärlig med om att det kan kännas så. En av mina vänner fick barn samtidigt som mig och till henne kunde jag vara brutalt ärligt och det räddade livet på mig. För jag var ju inte ensam om de här jobbiga och kletiga tankarna. 

Att få barn, det enklaste och mest naturliga i världen. Men samtidigt så svårt, utmattande och alldeles alldeles underbart.