Jag tycker lite synd om mig själv faktiskt. Det har varit himla mycket på sistone och jag ligger på mega minuskonto och behöver allt det som inte riktigt är möjligt som bebismamma. Sömn, egentid, lugn och ro och tystnad. David har haft det intensivt på jobbfronten och då blir det att jag har Estrid mycket, och jag tycker det kan vara rätt slitigt. Att oavbrutet, varenda sekund, passa upp på henne och det gör mig mör. Och nu, som toppen på denna helvetescupcake, blir David sjuk. Jättesjuk. Han kan inte göra mer än ligga på sängen. Och nu är Estrid mitt fulla ansvar dygnet runt. Glömde jag nämna att hon inte sover så bra just nu? Två gånger var natt är jag uppe och stoppar in nappen, klappar och vyssjar om en bökande bebis som inte riktigt får ro. Sen upp tidigt i ottan och ge henne frukost. Kanske att vi varit bortskämda med världens lyxbebis, men jag tycker det är lite slitigt nu. Och självklart är det ju jättesynd om David, han kan ju inte ro för att han är sjuk, men jag går likväl runt som en bitter kärring och muttrar "det var ju lämpligt att bli sjuk just nu". Fast att jag vet att man inte kan styra sådant.
Men det ÄR verkligen inte lämpligt. Vi skulle lämna bort Estrid för första gången idag och ha date-night. Gå på teater, på operan. Klä oss fina, dricka bubblor och bara vara som förr. Nu ska jag förvisso gå med min kära vän Sara, men det är ju inte att jag ändå känner mig lite trumpen.
Så läser man om sjuka barn och stygga partners och inser att man har det så otroligt bra. Men likväl tappar jag tålamodet med Estrid och bråkar med David. Allt blir något att tjafsa om och jag blir så trött på mig själv. Då kommer det dåliga samvetet. Att man inte är en tillräckligt bra förälder och partner. Att man lika gärna kunde gå och dra något gammalt över sig för man är ändå bara ett surkart.
Nu sitter jag här och sjuklingen och bebisen sover, jag tittar på de här bilderna och undrar hur jag någonsin kunnat tappa tålamodet på någon av dem. De är ju ljuvliga. Sen kommer jag på att det kanske är såhär för alla och då känns det lite bättre. Att vi inte är de enda som är lite ledsna ibland, känner dåligt samvete och bråkar med sin partner?
Känner igen mig i ditt inlägg. Vi var genom samma sjukperiod / dålig sömn för ett par veckor sedan. Hejja dig! /Sanaz
SvaraRaderamen åh tusen hjärtemojis på dig! så skönt att veta att man inte är ensam. att "alla" känner såhär. I dessa mörker stunder känns det bara som att det aldrig ska bli härligt och kul igen. Kram på dig finis!
RaderaBodde jag inte 100 mil bort skulle jag komma med tröstkaffe och barnvaktshjälp <3 Ibland är det skitjobbigt! Rena lyxen att ha tonåringar måste jag säga! Tröstkram till dig och krya på sig till David.
SvaraRaderaAnette
haha naw, gulle du! Du är ju bara den finaste! David kom precis från doktorn. Lunginflammation. Herrejesus, mycket ska man mäkta med! Kram på dig!
RaderaDu är verkligen inte ensam <3 så känner vi alla, och om det nu mot förmodan är någon som går på rosa moln hela tiden och älskar sina nära och kära exakt varenda sekund så undrar jag om hen är riktigt riktig i huvudet? Jag blir också så dör när något jag sett framemot i trötthet och kräks försvinner i fjärran.. Njut nu ikväll och du ska se att med lite paus så kommer du tillbaka med kärlek <3
SvaraRaderadet var en härlig kväll! men igår gick allt i ett. jag hann inte sitta en sekund vid datorn. men nu börjar david bli lite bättre så han kan ta henne kort så att jag typ kan gå på toa! =)
RaderaJag förstår exakt hur du känner! Det är inte lätt alltid och ibland är det bara för jäkla jobbigt. Jag blir också så trött på mig själv för jag är på sur och bråkar över småsaker här hemma. Hoppas David mår bättre snart! Det känns som jag börjar få ont i halsen men jag hoppas, hoppas att det inte blir nåt :-(
SvaraRaderaskönt att inte vara ensam! vi ses ju snart! om 30 min närmare bestämt!
Radera