Nej, fy för satan

För många år sedan satt jag på café med en vän och bredvid oss satt ett par som kanske var 10-15 år äldre än oss. Under hela besöket satt paret tysta och läste vars en tidning och kommunicerade som ljudlöst när den ena hämtade mer kaffe till dem båda eller sådär i förbifarten strök den andre över armen och kanske visade upp en artikel som just lästs och behövde kommenteras. Min kompis himlade med ögonen och sa att nej, fy för satan om det där är det man har framför sig. Så jäkla tråkigt liv tyckte hon. Att där bara satt de två och hade så tråkigt och pratade inte alls med varandra. Men jag minns att jag tänkte precis just tvärtom. Låt mig också få det där. Det tysta och enkla och inte knepigt himlastormande. Lite lugn och ro och en rotad kärlek. Inte fler fladdriga förälskelser som gav magsår snarare än fjärilar. Tänk så underbart tänkte jag att kunna älska någon så mycket att man inte behöver tveka eller undra, analysera och göra sig till. Bara sitta där tyst och läsa sin tidning och förstrött ta emot en kopp kaffe och i förbifarten stryka sin kärlek över armen. Och ändå veta att vi är starka som berget.

Än idag älskar jag den här kravlösa kärleken. När man inte alltid behöver göra något utan där det räcker med att vara i varandras närhet. När tystnaden är en vän och inte en fiende och där egenheterna får plats. David är mer social av sig där jag är lite mer introvert. Jag älskar att vara tyst, läsa och bara vara. Och det är okej för honom. Vi skräms inte av att den här vardagliga tystnaden. 

När ni läser detta är vi redo att hoppa in i bilen och åka till Ystad saltsjöbad för brunch. Hela lilla familjen ska bruncha ihop för första gången. Bara vi tre. Och helst av allt vill jag bara läsa under hela långa brunchen, men eftersom Estrid inte ännu är så pratsam av sig och jag fick min långa egodag igår, får boken läggas åt sidan. Men nästa gång, då åker boken fram och inte har vi det tråkigt för det.