Playdate

Fem mammor och fem bebisar träffades idag på playdate men vägen dit var långt ifrån spikrak. Herregud vilken dag! Det började med att Estrid fick psykbryt på morgonen. När jag tillslut fått tyst på henne och fått ner henne i vagnen låg hon och plirade mot mig med ögon som sa att om du bara så mycket som petar på mig så kommer jag gå bananas. Vi skulle ju gå till BVC:s öppna mottagning för att väga och mäta men inte vågade jag väcka den sovande björnen (som inte alls sov utan låg i vagnen och bidade sin tid). Till saken hör att jag redan var stressad för efter BVC skulle jag och Sara ta bussen för en playdate. Och jag har aldrig åkt buss med Estrid. Bussen kom, och inte fanns det någon plats för våra vagnar. Vi tar din bil, utbrast Sara glatt och paniken inom mig växte. Nej, vi ska inte alls åka bil idag. Vi skulle ju åka buss. En sak i taget och jag gillar inte alls när planerna kastas om och jag tvingas göra nya saker innan jag så att säga är mentalt förberedd. Men inget får en att pröva nytt som när nöden påkallar. 

Med svetten som lackade placerade jag med darrande händer den vakna men tysta Estrid i bilstolen. Med rynkad panna gav hon ifrån sig en suck. Med min allra ljusaste stämma trallade jag fram de mjukaste ord jag kunde komma på och lirkade samtidigt fast de små bältena. Hon var fortfarande tyst. Vi hämtade Sara och Jakob som raskt pinnat hem för att hämta sin bilbarnstol. Vi satte fast nästa barn. Sara satt mellan bebisarna som en alert scoutledare redo för vilken kris som komma skulle. Genom spegelanordningen i bilen hade jag Estrid under uppsikt. Fortfarande någorlunda tyst, någon knorr hördes då och då. Svetten lackade fortfarande. Nappen trillade ut. Panik! Sara stoppade snabbt in den och på en halv sekund hade vi övermannat Estrid och hon somnade. Jubel! Stursk höjde jag volymen på radion och i harmoni körde vi hela vägen fram. 

Tillbaka resan? Ja, den gick lika bra. Men nu har jag ju fortfarande den jäkla bussresan kvar att våndas över. Men köra bil med bebis, ja det kan jag minsann.