Dagen innan midsommar

 Idag har solen lyst med sin frånvaro och den lilla stund vi var ute med vagnen fastnade vi i årets regnstorm. Jag packade in vagnen i regnskyddet och lilla Estrid måste ha älskat ljudet av hårda regndroppar mot plastskyddet för hon låg där inne i vagnen och skrattade och levde rövare. Resten av dagen har vi spenderat inne och kurat. 

Imorgon är Estrid 11 veckor och jag måste säga att 8 veckor var den magiska gränsen. De första åtta veckorna var riktigt tuffa tyckte jag. Jag hade svårt att njuta av henne och min nya roll som mamma. Babybluesen höll i sig länge för mig och jag oroade mig så oerhört mycket för henne. Allt hon gjorde och allt omkring henne gav mig ångest och jag kunde nästan få som panik av den starka oro jag kände. Jag kände även stark oro och ångest kring min egen kropp och den läkningsprocess som skedde efter förlossningen. Det var en tuff förlossning och det tog tid för mig att landa. Nu kan jag äntligen säga att jag njuter. Njuter av henne och av att vara mamma. Inte hela tiden, varje dag, men alltid någon gång, varje dag. Nu har hon äntligen blivit en liten människa. Som ler, skrattar och nästan som flörtar. Och det är himla häftigt att få se. 

Igår var jag och träffade min bokklubb och på vägen hem hade jag som fjärilar i magen. Jag skulle få träffa Estrid, lukta på henne och pussa på henne. Det känns exakt som den där himlastormande första förälskelsen i tonåren. Det pirrar i magen så att det nästan är jobbigt. Känslorna fastnar i bröstet och det bubblar i benen. Jag önskar bara att fler, som känner eller kände sådär svart som jag gjorde, pratade mer om det. Det kan vara så ensamt att vara nybliven mamma och känslorna av skuld och skam är ständigt närvarande. 

Estrid och jag fick en tuff start i livet, men nu är det vi för alltid. Töserna Svensson.