det sköra sköra livet, men han är ok

Jag skriver detta med tårar i ögonen. David är bortrest en vecka på fotoresa i Tunisien och idag fick jag en flash på mobilen. 27 personer skjutna i Tunisien, terrorattentat och turister inblandade. Jag trodde jag skulle falla ner död på sekunden. Till historien hör att min faster, farbror och kusin dog i tsunamin och att läsa denna nyheter om Tunisien var som att på sekunder skickas tillbaka till det ofantliga mörker vi kände när nyheterna kablade ut tsunamin. 

Jag kastade mig på telefonen och fick tag på David. Han är ok och långt ifrån var dådet skedde. Han blev självklart också skärrad när jag berättade vad som hänt. Han och hans uppdragsgivare fattade beslutet att David ska flygas hem med första möjliga plan, vilket blir imorgon. Herrejesus vilka katastroftankar som flög genom huvudet. Jag hann se både en begravning och ett liv som 28-årig änka framför mig. Jag tittar på Estrid och det går knappt att andas. Så skört livet är. Ena dagen här och andra dagen borta. 

Min älskade man, mitt livs sol! Vad skulle jag gjort om något hänt dig? Jag kommer inte kunna andas ett andetag förrän han står i min famn igen. Världen brinner. Världen brinner, livet är så skört och så sitter man här med en liten bebis som just idag blir 12 veckor och inget får hända den familj jag har skaffat mig. Även om jag vet att David är ok så känner jag ändå hur ångesten flåsar mig i nacken. Tänk-om-han-var-på-den-stranden-vid-den-tidpunkten, och så kan jag knappt andas. 

Och vi som bråkade dagen innan han for, men vi hann bli vänner. Detta är anledningen till att man blir just vänner igen innan man tar avsked. För tänk om…