Det här är krypet

Vilken omvälvande tid det har varit. Faktiskt så omvälvande att allt annat prioriterades bort. En tidig sommarmorgon, runt kl 04.30, efter veckor av illamående, ont i brösten och ovanligt ofta förekommande kisspauser, tog jag mitt förnuft till fånga och kissade på en sticka. Som plussade! Cirka 04.36 väckte jag David för han behövde ju faktiskt veta att han skulle bli någons far. Sen har veckorna trillat förbi. Illamåendet försvann, gravidbyxor införskaffades och vips är jag nu i slutet av vecka 19. 

Låt mig presentera krypet (vårt arbetsnamn). Uppnäsa som sin mor! <3 Och jag är golvad så fin just min unge är. Ja, det säger jag ju helt objektivt! 

 Det finns ju så mycket att berätta och prata om just när det kommer till ens graviditet och för mig blev det bara stopp. Tvärstopp. Inga ord kunde förklara hur det kändes. Månaderna gick, vi gjorde ultraljud, och fortfarande tvärstopp. Så några dagar efter ultraljudet satt jag i köket med bilden på Krypis och alla tårarna, känslorna, tankarna, lyckan, rädslan, ja allt, bara kom. Förlöstes ur mitt bröst. 

Först nu var jag redo att skriva om det. Men hur sätter man ord på denna lycka? Det lär tiden utvisa! (Och förresten, har ni också märkt att det är babyboom i bloggvärlden såväl som den riktiga världen?).