Under the weather

 Vid lunch idag kastade jag in handduken och ringde David, som snällt fick komma och hämta mig från jobbet. Jag var riktigt risig faktiskt. Min eftermiddag har spenderats i säng där jag mest försökt sova ut. Det är frustrerande att ha flyttat till ett nytt boende när man bara kan ligga och glo på alla de där tusen flyttlådorna som behöver packas upp. Men vad ska man göra? Man gör ju så gott man kan. Nåja, jag har i vart fall fått liv i tv:n (typ det viktigaste efter internet) och nu är jag återigen nerbäddad. Jag hoppas jag är redo att gå tillbaka till jobb imorgon igen, för det är ju lite stressande att vara borta. 

 Vi har flyttat från stökiga Möllan till ett lugnt och fint område där det inte tutas om natten, efterfestas på torsdagsmorgnar och där det inte är en suspekt lukt av marijuana längs med husväggarna. Nu bor vi 7 kvm mindre men med så mycket mer känsla. Vår gamla lägenhet var en dröm. 4 meter till tak, enorm kakelugn, rum i fil men huset, värden och alla gemensamma utrymmen var fullkomlig kaos. Nu bor vi i en funkislägenhet, med öppen brasa, helkaklat badrum och *trumvirvel* diskmaskin! Det kommer bilder, jag ska bara hitta kameran först…. Och sladdarna. Minneskortet. Och batteriet. 

Det enda jag möjligen skulle sakna från Möllan är Kaffebaren. Ett litet hål i väggen som alltid gör gudomliga lattes! Men, visst finns det goa lantställen här i Slottsstaden också?

Livet går sin gilla gång

Lite väl lite sömn inatt, en lång dag på jobbet och en osedvanligt osexig shoppingtur på Claes Ohlson, och jag är halvt döende. Finns det något tråkigare att lägga pengar på än kablar och antennsladdar och sånt där? Det skulle vara strumpbyxor isåfall. 

Vi har flyttat till en ny lägenhet och jag ska visa fler bilder så fort vi kommit lite mer i ordning. Jag är så glad över att så många av er hälsade mig välkommen tillbaka till bloggen! Alltså älsk på er. 

Mätt, varm och trött ligger jag nerbäddad i sängen med lappen på magen. Min ambition är att hålla mig vaken till i vart fall 21.00, men vi får väl se hur det blir med det. 

Vad händer för er i veckan? Några roliga helgplaner att se fram emot?

Tror du dina ögon!?

Trillar ni av stolen? Yes, I'm back! Jag blev drabbad av livet. Allt hände på en och samma gång. Ketchupeffekten ni vet. Stora nyheter, flytt, översvämmad källare, ett jobb som tog tid, valkampanjande ut av bara helskotta, andningspaus och allt där emellan.

Det är höst, jag är kär och ikväll ska jag få göra en av mina favoritsysslor. Teater. Jag ska sjunka djupt ned i teaterbesökarens stol och njuta av uppsättningen Amadeus, som just nu visas på Malmö Dramatiska teater, eller på Hipp som en kort och gott kan säga. Det är något visst med teater, som man inte kan uppleva på ett biobesök. Den här närvaron, allt sker här och nu framför mina ögon. Inga bortklippta repliker och omtagningar. Bara nuet. 

Det är så mycket jag vill berätta för er, visa er. Men jag börjar med en liten lista.

Dör för typ alla dessa kashmiracles! Alltså kashmirstrumpor! Eller hur är det ett måste för var frusen kvinna?

Vill leva på alla på denna lista. Immunförsvar deluxe, here I come!

Jag är såååå redo för Hillary for president, är du?

Annars då? Annars skulle jag på lunchen "bara kika lite på Åhléns" och kom tillbaka till kontoret med fyra läppisar och ett Essie-lack. Självfallet måste dessa dokumenteras, testas och recenseras för er. Så ni vet vad som är yej och ney!

 

Det man tänker på årets sista dag

Varje nyår är det samma sak. Jag blir så gråtmild och sentimental. Varje år samma sak. Same procedure as last year. Jag tänker på allt som varit, allt som uteblev och allt som kunde ha varit. Jag tänker på hur mycket ett ynka litet år kan medföra och då känns nästkommande år hisnande. Känslan av att om allt detta hände i år hur blir då inte nästa år? 

2013 är året då jag på riktigt kände mig som en riktigt jurist. Min karriär började komma igång, CSN utbyttes mot lön och tentaångest mot rättegångsnerver. Sakteligen har mitt kontor börjat växa fram för att spegla min person. Jag har fått ett helt annat självförtroende och kan verkligen få riktigt säga att ja, jag är bra på vad jag gör.
2013 år året då vi köpte vår första bil, bytte lägenhetsletandet mot husletande, blev förlovade, firade en 30-års dag och på allvar pratade om att hur skulle livet bli om två blev tre.

Foto från våra vänners bröllop. Fotograf: Sara Elin. Hennes hemsida hittas här.

Både på det privata och det professionella planet har otroligt många fantastiska saker skett. Jag baxnar inför hur 2014 kan se ut. Vad händer nästa år. Det är väl därför jag blir så sentimental på nyår. Tacksamheten för allt man fått, stinget i hjärtat för det som aldrig blev (även om jag var besparad mycket besvikelser i år), nyfikenheten på vad som komma skall och rädslan för det okända man har framför sig. 

Jag vet två saker. Det enda som är konstant är förändring och jag är ok med det. Det andra är att jag är så innerligt tacksam för vart år jag får. Allt blir bättre med åren. Aldrig i mitt liv att jag vill vara 18 år igen. Eller 22 för den delen. Eller ens 25. Jag tager tacksamt emot varje år, för jag vet att det bara bli bättre.

Det som återstår för mig nu är att önska alla er bloggare och läsare där ute ett riktigt gott nytt år. Jag hoppas 2014 blir just ditt år. Att 2014 blir året för alla dina drömmar. Jag hoppas vi reser genom nästa år tillsammans på denna blogg och på din. Tack för ett underbart år!

Ha en underbar kväll och var rädd om dig!

När julen är över

 När de hetsiga juldagarna är över då kan julledigheten på allvar börja tycker jag. Inför jul är det alla förberedelser och sen går dagarna i ett. Julafton med hans familj, juldagen med min, annandagen med mormor och morfar och sen, sen är det ledigt. Nu återhämtar jag mig. Nu hasar jag runt i fårskinnstofflorna jag fick i julklapp och med morgonrocken släpande efter mig. På sin höjd sätter jag upp håret i en tofs men icke att jag borstar håret. Nu kommer alla dagarna där man läser sina böcker, ser alla filmer man velat se, noga undersöker sina klappar och prövar dem. Nu är det äntligen slut på julmat och man kan börja äta vanlig mat igen. (Som jag har längtat efter något som är typ grönt).

Möjligen blir jag tvungen att borsta kaluffsen för mellandagsrean kallar på mig och julklappspengen bränner i fickan. Har du handlat något på rean?

Med 2,5 dag kvar

Jag tjatar er till leda men herreguuuuud vad min kropp är trött och mitt sinne slött. Jag är i så stort behov av julledighet. Nu är det 2,5 dagar kvar till semester. Man kan inte riktigt förstå att det är dags. Det känns som att det var sommar och sol för inte alls länge sedan. Jag har så ont i kroppen. Ländryggen värker, höfterna gör rejält ont och ena axeln typ svider. Det känns som hela jag förfaller. Därför tog jag det mycket förnuftiga beslutet att försöka sträcka ut mig själv med lite yoga. Det var så skönt. På det där aj vad ont men oj vad skönt det är.

Medans jag låg där inne i Davids kontor och sträckte på mig var David i köket och kokade ihop en gulasch. Efter yoga och middag och en rygg som fortfarande gör ont tappade jag upp ett bubbelbad. Där har jag nu legat och tinat upp under tiden som jag lyssnat på radioprogrammet Kaliber.

Nu ligger jag kraschlandad i sängen. Jag ska dricka te, äta kardermummaskorpor och kolla Veckans brott. Men innan jag tackar för mig måste jag berätta om VAD jag ska ha på kardemummaskorporna. Nämligen äkta franskt smör med havssalt. Det går att köpa i köttdisken Thomanders på saluhallen i Lund. Det känns så oerhört lyxigt. Spatsera in på saluhallen och smaka, peka och sen köpa allt man tycker verkar gott. Som sist, då köptes det franskt smör. Spännande att se vad det blir nästa gång.

Slutligen vill jag bara säga tack till er som läser min blogg. På sistone har ni blivit lite fler och några av er har kommenterat och jag blir så himla glad. jag uppskattar det så!

Som en jävla käftsmäll

Foto: David Johansson

Min älskade fästman är fotograf och bilden ovan är ett självporträtt han tog i veckan. Helt plötsligt låg bilden utskriven på hans skrivbord och för mig var det som en jävla käftsmäll. Så in i bomben vacker. Denna bild visar allt jag älskar med Davids utseende. Hans bångstyriga lockar som när han hade långt långt hår var ett enda virrvarr av korkskruvar. Hans ögonbryn. De är sådär raka och spetsiga och perfekta som mina aldrig kunde bli hur mycket jag än noppade dem. Ögonen, avgrundsdjupa och mörka som synden, som även när han ler har ett stråk av allvar i dem. Ögon som nästan kan se ut som de är på väg att gråta för att det finns det där allvaret. Överläppen som är tunn men med en båge så perfekt. Gropen i hakan som gör David unik för mig, för inga andra män jag kysst har haft en sådan grop. Och slutligen hans nyckelben som på denna bild vittnar om den gropen som är sådär berusande ljuvlig. Den gropen som doftar den bästa av dofter, den grop som samlat mina tårar när jag tungt gråtig mot hans bröst. Den grop som hamnar precis vid min mun om vi båda står upp och kramas.

De där ögonen och den där gropen är fasanfullt livsfarliga och skulle kunna få mig att begå brott (om jag nu inte jobbade på advokatbyrå och hade lagens långa arm på speed-dial).

Vill man se fler av Davids bilder hittar man hans hemsida här.

Det enda man kan ta ut i förskott är lycka

När man ska hälsa på våra vänner, som flyttat ut till det mest sagolika lilla torp får man följande vägbeskrivning: förbi hagen, in på vägen du tror du inte får köra på, fortsätt rätt in i skogen och nej du kommer inte fastna med hjulen, fortsätt rätt in i skogen så långt du kommer. Sen är du framme. Mycket riktigt, fram kom vi tillslut även om det var med andan i halsgropen.

Denna lilla familj bor som sagt i en vit skånelänga och när vi kom dit var solen på väg ned och brasan sprakade och värmde så det vart imma på fönstret. Vi tog en promenad i skogen och jag kände ända in i själen att jag också måste bort från staden. Jag vill också ha milsvid utsikt över landskapen, känna friheten av att gå ut i sin egen trädgård. Att vara ett med naturen. Inte behöva släpa picnickorgar ut i stökiga parker utan istället ta med sin kaffekopp rätt ut i trädgården.

Vi har under en tid tittat på hus men inget har fallit i smaken. Nu har vi hittat ett hus. Ett hus där jag gick runt och log ju mer jag såg av huset. För första gången väljer vi att titta på ett hus för en andra gång och om vi fortfarande har feeling lägger vi kanske ett bud.

Detta hus ligger några hundra meter från det glittrande havet och bara vetskapen om detta gör mig alldeles knäsvag och tårig. Tänk att kunna se ut över havet på sommarens hetaste dag, på den första vårdagen, på tidiga solnedgångar på hösten och det rivande havet i den smällkalla vintern.

Jag hade en gång en fantastisk brevkompis som hette Tobias. Han kallade mig för Virvel, för jag hade virvlat in i hans liv och rört till allt. Han sa alltid att det enda man kan ta ut i förskott är lycka. De orden bär jag med mig som vore det de tio guds budorden. Det enda man kan ta ut i förskott är lycka. Nu väljer jag att vraka mig i lyckan av att kanske få bo i ett hus vid havet, med mängder av fönster, med egen DISKMASKIN OCH TVÄTTSTUGA. Ja jisses, ni hör ju lyckan!

Det enda man kan ut i förskott är lycka.

Stormen Sven kom, såg och möjligen segrade

 

Ja hujjedamej vad det blåser idag. Stormen Sven har kommit och här i Malmö blåser vi nästan bort. Det mullrar i väggarna, skallrar i fönstrena och brakar på gatan när soptunnor välter och skräp väller över gatan. Det finns inget annat att göra i stunder som dessa än att träffa sin bästa vän och sitta inne och kura.

Sagt och gjort åt jag och Katja varma mackor på Simpan, för att sen springa runt hörnan och hem till oss för te och lussebulle. Det är så underbart att träffa vänner på det där kravlösa sättet. På det sättet där diskberget går obemärkt förbi, där man utan höjda ögonbryn kan gå runt i sina fulaste mjukis och där man mellan samtal om graviditeter och dumplings kan vika tvätt och sortera strumpor. När man kan bara vara med varandra.

Precis som jag och David har en årsdag har även jag och Katja det. Då går vi ut och äter middag och firar vår årsdag. Det är faktiskt också kärlek det!

Måndagskoma

Vilken långsam måndag det varit idag. Alla på kontoret har suttit och gäspat i kanon och muttrat om att idag är riktigt långsam dag. Förutom några timmars avstick på polisförhör har jag suttit inne på kontoret och häckat. Frusen och lättirriterad har jag längtat hem. Som jag älskar att komma hem. In genom dörren, av med alla kläderna, på med mjukis. Tvätta av allt smink, tända ljusen, pussa på mannen och så sätter förhandlingarna igång om vem som ska laga mat.

Idag ska jag fixa mat och sen ska jag ta en lång dusch, sådär het så skinnet blir rött. Bara tanken på den varma duschen gör att tårna krullar sig. Sen ska jag bädda ner mig bland täcken och kuddar och dricka mitt bästa te. Läsa en bok kanske. Eller kolla real housewives. Kanske kollar jag Kalla Faktas senaste avsnitt om unga män som köper sex, och förfasar mig över den bedrövliga kvinnosyn som finns här i vårt land. Kanske jag läser någon av alla tidningar som fortfarande ligger sorgligt oöppnade. Det är det som är det härliga med vardagar. Dessa monotona sysslor som man är så van vid att händerna jobbar av sig själv och tankarna får vandra.

En sak vet jag och det är att vardagens lunk, som så många föraktar, är guld värd för mig. Rutiner är trygghet för mig. Samma sak på samma tider på samma dagar. Då packas livet in i ett lugnt lunk. För mig är det obegripligt hur vardagen kan vara så hatad? Den är ju så sagolik! Många säger att den är tråkig, vardagen. Då tänker jag ofta hur jobbigt det måste vara för människor som förväntar sig att livets alla dagar är ett party. För mig personligen blir jag lycklig av det lilla. Ambitionen är att uppskatta allt det jag istället för att gräma mig över allt det jag inte har. För om man kan leva så, då är man alltid rik.

Berättade jag förresten att jag har fyra creme brulées väntande på mig i kylen, kvar från gårdagens fars-dag middag? Alltså denna måndag, genast så magnifik!

He put a ring on it

Den 19 oktober, 16 dagar från vår 6-års dag, gick David ner på ett knä och friade till mig med min absoluta drömring. På en undanskymd brygga, precis intill Svaneholms slott, hände det jag väntat på i så lång tid. Allt var perfekt. Vi tittade ut över svanar och sjön var omgiven av träd som stod som ett pärlband i eldsprakande färger. Hur återberättar man sitt livs bästa stund? Inga ord kan ge den stunden rättvisa.

Jag anade ingenting och när David gick ner på knä blev jag svimfärdig av känslor. Det var så stort och viktigt och nu skulle jag få bli hon, hon som sa ja. För självfallet svarade jag ja. David är mitt livs kärlek och det är vi för alltid. Yra av kärlek, rödgråtna och darriga tassade vi in på Svaneholms slott för att äta afternoon brunch. Jag önskar jag kunde ge er en recension av denna fina brunch men jag har då aldrig ätit bakelser med sådant ointresse. Jag såg ingen annan och hörde ingen annan, det var bara vi.

Ringen då? Den är perfekt! Det är den ring som jag i år klippt ut ur tidningar och så där diskret ojat mig över men se den här, ja den vore nått om man någon gång skulle ta och förlova sig. Imorgon har vi varit förlovade i två veckor och jag har älskat varje minut. Vår kärlek känns större och mer speciell. Nu bär vi på en hemlighet, så känns det. Vem trodde att killen som stod i grannens kök sex år senare skulle vara min fästman? Det är egentligen rätt ofattbart hur två blir en och bara passar varandra på det där självklara sättet. För det känns som vi alltid varit med varandra. Han är den jag alltid älskat, även innan jag visste att han fanns.

Söndagsutflykt på Vindåkra

Åh herre, det var verkligen länge sedan jag bloggade men ni vet ju hur det är med det här "livet-kommer-emellan"-problematiken. Det är jobb, husvisningar, fix och knåp, släktkalas, privatlivet och så vidare. Tjoff så har veckorna passerat. 
I söndags hade jag en alldeles underbar dag men min man. Vi har, för två veckor sedan, köpt vår alldeles första egna bil. En begagnad, grön Volvo V70, som vi köpte från min rara chef. En egen bil är ju bara så stort och viktigt. En Volvo är så vuxet och på riktigt. Vi är på riktigt och nu har vi en bil. Självfallet måste en ny bil testas på diverse utflykter och i söndags styrde vi riktningen mot Vindåkra gård. 

Där strosar man runt på landet, äter brunch i en gammal Skånelänga och tittar på fina kläder i den tillhörande butiken. Där serveras en brunch lagad av en kock som arbetat på Michelinkrogar och till och med med självaste Gordon Ramsey. Vi åt sparrissallad, mängder av minikorvar och kallskuret. Nybakade croissanter, doppade i körsbärsmarmelad, som smälte i munnen. Dessertbordet dignade av creme brulée med smak av pistage, kaffe/choklad maränger, chokladtryfflar, vanliljkräm och pannacotta. Allt avslutades i äkta fransk anda med en stor ostbricka.

Vindåkra är ett skånskt ställe men som bara andas Frankrike. Kyparen hälsar alla med "Bienvenue" och skakar hand. Bon appétit! och så äter man. Noga redovisade han ostbrickan för David som vid grönmögelosten sa "nja, den är nog inte för mig". Men med orden "yes, try it!" hade den vips hamnat på hans tallrik. Efter att ha ätit, talat om våra husplaner och bara varit med varandra i flera ostörda timmar vände vi bilen hemmåt igen. Men vi finurlar redan på när vi ska äta där nästa gång!

Söndagsnjutning

Som jag njutit denna helg. Njutit som man bara gör om man gör allt det man älskar. Umgåtts med min fina man, gått på öppen repetition av "misantropen" på malmö stadsteater, sovit middag under en alldeles perfekt mjuk filt, ätit god mat och lagat en tårta. Tårtan står just nu i kylen och kommer avnjutas ikväll efter en härligt krämig pasta carbonara. Kanske kollar vi på en film eller några avsnitt av någon serie. Vi tänder alla ljusen, brygger chaite och sitter nära i soffan. 

Idag har vi även varit och uppfyllt våran plikt som medborgare, nämligen röstat i kyrkovalet. Mycket viktigt, om inget annat för att Sverigedemokraterna inte ska få ett allt för stort inflytande. Händer det så riskerar vi präster som talar nedsättande om homosexuella, en kyrka som jagar flyktingar med blåljus i högsta hugg och en kyrka som sprider fördommar istället för kärlek.

Jag hoppas verkligen att du, om du är medlem i Svenska kyrkan, också gick och röstade idag. 

Nu....3 veckors semester!

Om bara ett par minuter, mindre än en timme ska jag stänga min kontorsdörr, släcka ner datorn, stoppa in alla akter i aktskåpet, släcka lampan och alla fönster och ta en djup utandning. För nu ska jag ha semester! Min första riktiga betalda semester på jag vet inte hur länge, om än någonsin.

Jag ska läsa, sola, baka, blogga, måla naglarna i härliga färger. Redan idag startar jag med laxrosa på händerna och knallrosa på tårna. Jag ska grilla, åka på utflykt, äta gott, dricka gott och vältra mig i alla de skönhetsprodukter som bara väntar på mig.

Känslan i mig just nu går knappt att beskriva. Det har varit intensiva, galna och underbara månader sedan jag började på advokatbyrå. Men dagarna fylls av andras och mina känslor, problem ska lösas, fruktansvärda berättelser ska lyssnas på och jag känner mig rätt slut just nu.

Det är alltså det här som är livet på en pinne!?

Apolosophy gör bara fyra nyanser av sin foundation

Ett nytt sminkmärke har lanserats hos Apoteket hjärtat, nämligen Apolosophy. Skönhetstokig som jag är gick jag förbi apoteket för att kolla in sortimentet. I butiken såg jag bara ett fåtal nyanser av deras foundation och tyckte det var lite märkligt då de alla var av en ljusare ton. Jag tog ett informationsblad för att läsa vidare. Men nej, där blev det inte bättre. De gör fyra foundations som alla är ljusa. Den mörkaste heter Golden beige och är rätt ljus den med.

Jag är så innerligt trött på att skönhetsmärken helt bortser från women of colour, kvinnor med en mörkare hudton. I Sverige år 2013 har vi svenskar, som använder foundations, vars hud går från den ljusaste vita huden till den mörkaste bruna huden. Det är så omodernt att lansera ett nytt sminkmärke och helt bortse från detta faktum. Detta är ett problem internationellt och därför fick supermodellen Imam lansera ett eget sminkmärke som riktade sig enbart till svarta kvinnor. Därför att dessa kvinnor hittade inte lämplig makeup hos något annat märke.

Apolosophy marknadsför sig med följande text:
Människor är viktiga inifrån och hela vägen ut, det är en självklart tanke för oss som arbetar med hälsa. Vi vill möta dig där du befinner dig i livet just nu och ibland blir det kanske vid sminkspegeln. Makeup är en av många vägar till välbefinnande och därför finns Apolosophy som foundation, skimrande färg och glans till läppar och ögon samt puder för nästippen. Produkter vi är stolta över, som håller för våra högt ställda kvalitetskrav både på finish och innehåll. Skönhet är allvar.

Allt detta låter ju jättebra, men jag kan inte komma runt att Apoteket, en kedja som finns för alla människor med alla olika typer av hudar, sjukdomar, problem osv, lanserar en sminkkollektion som bara kan användas av vita kvinnor eller kvinnor med ljust olivfärgad hud. Alla andra bortprioriteras. Jag tycker detta är en stor besvikelse. Med Apolosophy är knappast ensamma om det här problemet. Jag förstår att man inte kan lansera en ny kollektion och satsa på 25 olika nyanser av alla produkter, men då kan man ge sig på ett bredare spann tycker jag.

Jag har mailat Apolosophys och Apoteket hjärtats pressansvarig om varför man valt att göra en så begränsad makeupkollektion, hur man motiverar valet av nyanser foundations etc samt om man planerar att utöka nyansutbudet. Inväntar spänt ett svar!