Bara en liten lort

Kitty Jutbring har i sin blogg vädrat det kroppshat hon känner mot sig själv och idag skrev hon denna krönika i Aftonbladet. Och det kunde ha varit jag själv. Fel. Det där var jag. Herregud vad det där var jag. I åratal har jag tyckt att jag är tjock. Oavsett om jag vägde 60, 70, 80, 90 eller nästan 100 kg. Hur jag än levde, vad jag än gjorde och vad jag än åt så fortsatte vågen gå upp och min tjockpanik växte sig större och större. För mig blev sista droppen när jag och David beslöt oss för att försöka skaffa barn. Något jag velat i hela mitt liv. Att få bli någons mamma har alltid varit min stora dröm. Men där och då, när vi fattat detta beslut, så fick jag panik och ville dra mig ur. Jag ville inte längre skaffa barn och det fanns bara en enda anledning till denna kovändning. Jag var livrädd för viktuppgången. Så rädd att jag ville välja bort min livs dröm. Jag berättade för min familj och min pappa sa att så kan man inte leva livet. Det där är inte alls bra och förändring måste ske. Sagt och gjort, jag började med terapi. Jag blev rekommenderad att läsa boken mattillåtet och den gjorde all skillnad för mig. Jag kan blogga mer om den i ett annat inlägg. 

Jag och min älskade pappa! <3

Jag blev ganska kort därefter gravid och för att ätstörningen inte skulle ta makt över graviditeten valde jag att inte vägas. När barnmorskan sen ville att jag skulle vägas gjorde hon det diskret och jag slapp se vad vågen stod på. Därmed blev det aldrig några fokus på kilon under min graviditet. Jag skrev om detta i mitt förlossningsbrev och även på BB tog man hänsyn till min ätstörning. När Estrid kom ut fick jag en allvarlig förlossningsskada och den präglade de första månaderna här hemma. Skräcken över att vara trasig gjorde att det inte fanns utrymme för tankar kring viktnedgång och utseende, jag hade bara dödsångest. När ångesten sedan byttes mot lycka över att min kropp blev hel igen var tacksamheten så stor att det återigen inte fanns utrymme för något självhat. Istället ville jag be till alla gudarna och tacka för vad som för mig var ett mirakel. Den plågsamma foglossning jag dragits med försvann och friheten i att åter kunna gå på promenader gjorde att promenaderna blev njutningsfulla och inte fyllda av träningshets. 

Jag har fortfarande inte vägt mig och har ingen aning om hur mycket jag gick upp då och om jag gått ner något nu. Det spelar ingen roll. Jag och mitt barn lever, vi har hela kroppar och jag kan äntligen fullt ut vara mamma. Det tänker jag inte grumla med att återigen falla i en besatthet kring mat, vikt och utseendehets. När de fula tankarna från förr gör sig påminda ser jag på Estrid och det liksom sprakar i ryggraden och hela mitt väsen säger att nej, nu är det stopp. Detta stannar här. Det här fula och jävliga ska inte ärvas av Estrid. Vägen från en ätstörning är lång och brokig, tidskrävande och slitsam men jag har landat i vad jag anser vara rätt och fel. Både kring vad och hur man äter, vad man säger om sin kropp och hur man pratar i hemmet. 

Jag hade inte tänkt blogga om det här, om ätstörning och kroppshatet men Kittys krönika golvade mig. Vi är ju samma. Men jag är inte kvar i det där slukande hålet. Och vad vore jag om jag inte var ärlig? Bara en liten lort.