Bara nomineringen är en ära

Några timmar innan jag skulle gå hem igår fick jag ett alldeles omvälvande samtal. Jag hade blivit uppringd för att få veta att en av "mina" kvinnojourer har nominerat mig till styrelsen för SKR - sveriges kvinno- och tjejjourers riksförbund. För en gång skull kunde jag inte vara annat än tyst och tillslut lyckades jag pressa fram varför då?. Då fick jag höra den fina motiveringen till varför de har velat noinera just mig och stoltheten höll på att spränga bröstet samtidigt som tårarna började komma. För ja, man blir så himla rörd.

Det är som de oscarnominerade (? hmm inte för att jag jämför) säger bara att vara nominerad är en ära. Men så är det faktiskt. Jag jobbar dagligen med kvinnor som har anknytning till en kvinnojour på ett eller annat sätt. Varje dag ser jag dessa kvinnor, deras problem och svårigheterna de möter. Jag ser hur personalen på kvinnojourerna sliter som djur för dessa kvinnors rätt. Jag ser hur dessa kvinnor bemöts med okunskap och övertramp från poliser, åklagare, domare och personal på socialtjänsten. Jag ser allt detta. Jag vet allt detta. Därför är det en förbannad plikt och skyldighet att tacka ja när någon vill nominera en till styrelsen.

Vart leder då detta? Nominerad blir jag men invald i styrelsen återstår att se. En sak som är säker är att jag precis belönade mig själv med att lite sådär forcerat klicka hem en poncho i kashmir från Soft goat. Som jag sa till syrran när jag skulle motivera köpet känns det inte som att styrelsepersonal i SKR verkligen borde ha en poncho?? Och jo, det tyckte hon så klick klick klick och denna dröm är på väg till mig as we blog!