Grillkväll med tre generationers bästisar

Ni vet Sara och Emelie? Mina vapendragare? Det väldigt fiffiga i vår vänskap är att inte bara vi är bästisar, utan våra föräldrar är bästisar med varandra och våra bebisar är (nåja, kommer kanske bli) bästisar med varandra. Därför bestämde vi oss för att ha en tre-generationers-bästisars-korvgrillarkväll. Jag bar svarta jeans från Gina Tricot, tofflor från Moheda, väska från Whyred och en djungeltröja från Soaked in luxury. 

Pappa Lasse och pappa Hasse! Bästisarnas bästisar!

Emelie kom fab som alltid i spetstopp och skyhöga klackar. Hon kan bära en sopsäck och lyckas ändå alltid se så ofattbart dyr och lyxig ut! 

Nyfikenheten var stor. Så stor att någon bara vägrade somna utan ville smårumla runt ända till vi gick hem vid 22. 

Det här är Louise! Storasyster till Emelie och Sara.

Mamma Marie-Christine och mamma Sabine!

Här försökte vi lura Estrid genom att göra hela nu ska du sova-proceduren och jamsa henne (ta på pyjamas) men den lätta gick hon inte på. 

Jag var lekledare! Min bästa lek för stimmiga barn och trötta vuxna. Den vuxna står stilla och blåsor såpbubblor och barnen får jaga dem och smälla alla bubblorna. 

Den går alltid hem!

Detta är Ville. Malmös charmigaste treåring och Louises son! <3

Sakta gick solen ned över ett somligt Malmö och där satt vi tre generationers bästisar med exakt samma humor och skrattade tills vi storknade. Det är egentligen helt ofattbart hur två familjer sammansmälter så bra och där alla blir bästis och bundis. Det är ju bara att man hoppas hoppas hoppas att Estrid och Jakob också blir bra kompisar. Ja, tills Jakob lär Estrid rama på pakethållaren eller något annat hyss. För självklart kommer Estrid AAALDRIG vara huvudet bakom hyssen! ;)

Lite lite sleepy blev hon allt tillslut och när kvällen gick mot natten promenerade vi hem. Nöjda med grillkorvskväll och så svängde vi inom hemmakväll och köpte med oss godis, men som ingen av oss hann äta för vi råkade visst somna ifrån det hela. Men man får väl ändå vara nöjd va? Ljummen sommarkväll med alla bästisar. Inte fy skam!

Debattinlägg till Sydsvenskan

Malmö stads utvecklingsplan för jämställdhetsintegrering slår fast att ”arbetet med att verka för att flickor och pojkar, kvinnor och män ska ha samma möjligheter till en meningsfull fritid, att utmana könssegregerade verksamheter och att motverka diskriminering på grund av kön i föreningslivet ska prioriteras”. Just nu anordnas en regnbågsfestival i Malmö och Malmö stad ställer sig till förfogande och ikväll besökte jag allsången i Folkets park, en park som drivs av gatukontorets stadsmiljöavdelning. I ett hav av glitter, regnbågsflaggor, barnfamiljer och festivaldeltagare äntrar artisten Günther parkscenen. Därpå följer ett framträdande kantat av Günther omgiven av två tjejer som i tighta korta klänningar uppvisar en stereotyp bild av en sexig kvinna. Artisten sjunger bland annat om att man ska ta på hans kön och om stringbikinis. Jag är mållös. Hur är denna bokning av artist i linje med det jämställdhetsarbete som Malmö stad så starkt påstå sig brinna för? För även om Günthers sexiga körtjejer viftade med regnbågsflaggor lämnade uppträdandet en mycket bitter smak i munnen. Regnbågsfestivalens värdegrund innebär bland annat att det finns en målsättning om alla människors lika värde och att förbättra situationen för HBTQ-personer. En värdegrund som åtminstone jag menar tar fäste i ett genusperspektiv där unkna könsroller verkligen inte hör hemma. Om Malmö stad påstår sig stå bakom denna värdegrund blir bokningen av Günther så otroligt motsägelsefull och det luktar illa lång väg. Det är beklagligt att Malmö stad styrs av politiker som hellre pratar än agerar och jag frågar mig hur socialdemokratiska Katrin Stjernfeldt Jammeh resonerar kring att Malmö stad agerar på ett sätt som står i direkt motsättning med den utvecklingsplan de själva beslutat om. Kanske är det så att arbetet mot unkna könsroller inte behöver prioriteras så länge artisten viftar på en regnbågsflagga, oavsett vilket budskap han förmedlar? Att han sen sjunger om stringbikinis spelar då inte längre så stor roll. Günthers framträdande blev istället som en stor spottloska på den värdegrund som regnbågsfestivalen står för och som Malmö stad genom sitt engagemang i festivalen påstår sig stå upp för. Kvinnors meningsfulla fritid blev inte längre lika viktig när en tokrolig artist istället fick fritt spelrum att sjunga att man skulle ta på hans dingdingdong. Smaklöst av honom, men än mer smaklöst av Malmö stad och Folkets park att ens boka artisten till att börja med. Alla vi som gick dit med våra barn för att lära dem om det otroligt viktiga budskap som regnbågsfestivalen står för fick istället gå hem med vetskapen om att vi än en gång exponerat våra barn mot den unkna könsroll som Günther förmedlade. Hade jag vetat detta hade jag hellre stannat hemma och skonat mitt barn från detta antifeministiska uppträdande.

Prideallsång

 Oj, idag blev det ett sent inlägg men det var besök på nya babysimmet och sen lunch och fick jag högst efterlängtad egentid och den mest ljuvliga massage. Därpå svirade vi snabbt om för familjemiddag med familjerna Svensson/Cronholm. Phew! Så det får bli ett inlägg här på kvällskvisten istället. 

Det är  regnbågsfestival i Malmö nu. Yej! Igår intogs Folkets park av boabärare, flaggviftare, paljettoutfits, barnfamiljer och allehanda festivalbesökare för det var dags för PRIDESÅNG! Prideallsången that is! Parken var fullsmockad och vi hade varit i affären och köpt prick allt som såg gott ut. Baguette, ostar, oliver, polly, grillchips, ölkorvar, charkisar och potatissallad. Sen satt vi ett gäng och åt, sjöng och skrattade. Bäst var Babsan och SÄMST var Günther. Günther var så sämst att jag inte kunde gå och lägga mig då ilskan bubblade och jag var tvungen att skriva en debattartikel till Sydsvenskan. Vi får se om de publicerar den. Oavsett så kommer jag skriva den här i bloggen också. 

I en varm sommarnatt klappade Malmös breda befolkning händerna och sjöng och jublade. Det är verkligen något så himla härligt med en folkpark och den stämningen som bildas när alla olika kön, etniciteter, åldrar och personligheter sitter sida vid sida och sjunger han går som en karl och ser ut som en karl. 

Vi hade köpt hörselkåpor till Estrid och jag var lite orolig för att hon inte skulle gilla dem. Men hon tyckte nog det var skönt för hon somnade med dem på och sov igenom kvällen. 

Vår fina grupp!

Älsklings-Sara! <3

Gäsp vad trött jag är nu! Imorgon är David borta hela dagen och kvällen på tennisturnering och middag så jag och Estrid rockar tjejhäng som kommer bli fab. Mamma och syrran kommer imorgon med frallor och gofika och sen ska jag fixa syrrans hår för hon ska få bröllop den lyxapan. Och sen är det ju pridetåget! Och om vädret håller i sig ska vi självklart gå i tåget för pride står för allt vackert jag vill lära Estrid.

God natt godingar! <3

Det händer stundtals att kvinnors vardag begränsas av den evigt allvetande mannen.

Det händer stundtals att kvinnors vardag begränsas av den evigt allvetande mannen. Detta händer inte minst på gymmet. Numera är gymmet en plats en del kvinnor valt bort till fördel för kvinnogym eller annan typ av träning som kan ske utan smekande blickar och välmenande råd som ingen någonsin bett om. Min syster är riktigt sportig och nu när jag, postförlossning, ska återuppbygga kroppen tar jag henne till hjälp. För hon vet vad hon gör. Hon har alltid tränat, kan träning och är vältränad själv. Inte för att jag behöver rättfärdiga mitt val av henne som träningskompis, men för att ni ska få en bättre bild av upplägget. 

Vi väljer ett träningsprogram, går till ett utegym här i staden och min syster börjar peka, visa, räkna och så har vi kört igång. Vi byter övning och det blir ryggens tur att tränas och jag frågar min syster hur jag ska ha fötterna på maskinen. Från ingenstans, som en liten irriterande mygga, kommer en muskelmaskin av manligt kön fram till oss och tillrättavisar min syster. Hon ska göra si och inte så, hon ska ha benen brett inte smalt och min syster säger lugnt att tack, bra men jag vet allt detta. När den oerhört omtänksamma mannen levererat sina oombedda råd traskar han vidare för att fortsätta sitt eget träningspass och kvar är vi med en lite besk smak i munnen som på ett vis liknar smaken av förnedring. 

Och nu är det helt annorlunda. 

Där och då kände jag en sorts uppgivenhet. Inte ens utomhus, i sällskap med en träningskompis, kommer man undan den välmenande mannen. Han som alltid vet bäst och vars personliga övertygelse är att han bara måste sprida sin visdom. Den mannen som kväver oss andra för hans ego behöver allt syre som finns. Framförallt är det den typen av man som alltid positionerar sig själv över en kvinna, och om min lillasyster var min storebror hade ingen välmenande man kommit över för att ta över showen. Den här jag-vet-bäst-attityden är så frustrerande och kränkande. Vi tycks inte ha kommit längre än me Tarzan! You Jane! Så nästa gång jag är en hjälplös madame, rådvilt vandrande runt gymmaskinerna så får vi verkligen hoppas att samme man är där för att leda mig rätt. För hur skulle jag någonsin kunna reda ut det själv?

Soliga dagar får mig att minnas

 Vilken sommarvärme vi har va! Skönt men svettigt och en aningens cranky bebis. Dessa dagar får mig att längta till vår stuga. Där vattnet är fem minuters promenix bort och där det finns svalka på altaner och terasser. Med öppna fönster sover Estrid middag och där vi sitter länge och äter gofrukost som sakta övergår till gofika. 

Skärgårdsluften! Det är den man saknar när luften är dammig och het i Malmö. Jag har precis gjort en smoothie och försöker mentalt förbereda mig på vad som komma skall. Min crossfittande lillasyster ska ta sig an mig och rasta mig på ett utegym här i stan. Åhherrejävlariminlillalåda! Om detta är det sista ni läser så vet ni att jag inte överlevde. Ja, risken finns!

Svettig bebisrygg och många besökare

Idag har varit en svettig dag för min lilla bebis. Vi har prövat att vara både inne och ute, i skuggan och i lite fläktande vind, men inget gick riktigt hem. Jag låter henne ligga i sin säng nu med ett fönster öppet och en tunn filt och äntligen sover hon nöjt. Jag sitter i soffan med en iskall cola och en hud som faktiskt svider lite efter dagens alla timmar utomhus. Jag sållar mig faktiskt till gruppen som är nöjd med sommaren. Dessa heta dagar funkar varken för mig eller Estrid. Vi blir varma, griniga och orkeslösa. Då har vi det bättre när det är lite sol, lite mindre varmt och så kan man vara ute länge länge utan att bli en stekt liten sparv. 

Idag jobbar David länge och jag tycker de dagarna är supertrista. Det blir liksom så långa dagar och det är liksom heligt att David kommer hem 17.30 och tar Estrid och de dagarna han inte gör det känns det liksom som ATT JAG ÄR SOM EN ENSAMSTÅENDE MAMMA OCH JAG BARA STÅR INTE UT tjuter jag åt David. För när jag vet att jag ska ha henne själv 24/7 i en vecka då har jag det. Inga problem, man bara kör. Men när David är hemma, men måste jobba över och kanske jobbar hemifrån, då är det lite jobbigare. Då blir man liksom påmind om den friheten man kunde ha haft! ;) 

Så jag gör helt sonika som så att jag går hem till mina föräldrar. Det blir win-win för alla. Jag blir utfordrad och de får bebisgos!  (Och David får jobba ifred och lika glad för det är jag men gladast är nog David). Jag vill också passa på att säga hej till alla er som besöker min blogg kanske för första gången idag. Vilken boom i antalet besökare! <3 <3 <3. Så himla fint att ni tittat in och lämnat en kommentar. Hoppas ni kommer åter!

Lazy morning

Vi är vakna. Men det är nätt och jämnt. Jag har sovit som en utbrytarkung och vaknade i morse intrasslad i lakanen och med världens ryggont. Jag tror jag sover oroligt nu för vi har precis börjat låta Estrid somna i sin spjälsäng utan att ligga i babynestet. Alltså var tar tiden vägen!? Nu ligger hon i storsängen och när man tittar ner ser hon så yttepytteliten ut i den stora spjälsängen. Time flies when you're busy changing nappies. Det är väl så ordspråket går? 

Idag ska jag träffa upp några tjejer från min mammagrupp. Barnvagnsmaffia blir vi när vi i gemensam trupp ska traska iväg och luncha på stan. Det ska bli kul att se de andra bebisarna, för sist vi träffades låg alla små liven som kollin och knät på respektive mamma. Nu är det lite mer liv och go i dem! Slutligen vill jag flagga för trailern här nedan. SOM jag längtat efter denna film och nu är trailern här. Det kommer bli magnifikt! Suffragetterna! Vilka människor! <3

Bara en liten lort

Kitty Jutbring har i sin blogg vädrat det kroppshat hon känner mot sig själv och idag skrev hon denna krönika i Aftonbladet. Och det kunde ha varit jag själv. Fel. Det där var jag. Herregud vad det där var jag. I åratal har jag tyckt att jag är tjock. Oavsett om jag vägde 60, 70, 80, 90 eller nästan 100 kg. Hur jag än levde, vad jag än gjorde och vad jag än åt så fortsatte vågen gå upp och min tjockpanik växte sig större och större. För mig blev sista droppen när jag och David beslöt oss för att försöka skaffa barn. Något jag velat i hela mitt liv. Att få bli någons mamma har alltid varit min stora dröm. Men där och då, när vi fattat detta beslut, så fick jag panik och ville dra mig ur. Jag ville inte längre skaffa barn och det fanns bara en enda anledning till denna kovändning. Jag var livrädd för viktuppgången. Så rädd att jag ville välja bort min livs dröm. Jag berättade för min familj och min pappa sa att så kan man inte leva livet. Det där är inte alls bra och förändring måste ske. Sagt och gjort, jag började med terapi. Jag blev rekommenderad att läsa boken mattillåtet och den gjorde all skillnad för mig. Jag kan blogga mer om den i ett annat inlägg. 

Jag och min älskade pappa! <3

Jag blev ganska kort därefter gravid och för att ätstörningen inte skulle ta makt över graviditeten valde jag att inte vägas. När barnmorskan sen ville att jag skulle vägas gjorde hon det diskret och jag slapp se vad vågen stod på. Därmed blev det aldrig några fokus på kilon under min graviditet. Jag skrev om detta i mitt förlossningsbrev och även på BB tog man hänsyn till min ätstörning. När Estrid kom ut fick jag en allvarlig förlossningsskada och den präglade de första månaderna här hemma. Skräcken över att vara trasig gjorde att det inte fanns utrymme för tankar kring viktnedgång och utseende, jag hade bara dödsångest. När ångesten sedan byttes mot lycka över att min kropp blev hel igen var tacksamheten så stor att det återigen inte fanns utrymme för något självhat. Istället ville jag be till alla gudarna och tacka för vad som för mig var ett mirakel. Den plågsamma foglossning jag dragits med försvann och friheten i att åter kunna gå på promenader gjorde att promenaderna blev njutningsfulla och inte fyllda av träningshets. 

Jag har fortfarande inte vägt mig och har ingen aning om hur mycket jag gick upp då och om jag gått ner något nu. Det spelar ingen roll. Jag och mitt barn lever, vi har hela kroppar och jag kan äntligen fullt ut vara mamma. Det tänker jag inte grumla med att återigen falla i en besatthet kring mat, vikt och utseendehets. När de fula tankarna från förr gör sig påminda ser jag på Estrid och det liksom sprakar i ryggraden och hela mitt väsen säger att nej, nu är det stopp. Detta stannar här. Det här fula och jävliga ska inte ärvas av Estrid. Vägen från en ätstörning är lång och brokig, tidskrävande och slitsam men jag har landat i vad jag anser vara rätt och fel. Både kring vad och hur man äter, vad man säger om sin kropp och hur man pratar i hemmet. 

Jag hade inte tänkt blogga om det här, om ätstörning och kroppshatet men Kittys krönika golvade mig. Vi är ju samma. Men jag är inte kvar i det där slukande hålet. Och vad vore jag om jag inte var ärlig? Bara en liten lort.

Davids sista dag på semestern

 Davids semester är nu slut. Jag står lite paff och undrar i tusan tre veckor kunde flyga förbi så fort. Jag är minst lika förbluffad över att vi är mer trötta nu än innan hans semester. Det kan vara som Cecilia Blankens skrev att i vardagen tar man sig egentid på ett annat sätt och under semestern ska man vara igång hela tiden och vara med varandra. Jag är och har alltid varit en sucker för höstterminens start. Allt är nytt, man är utvilad och nu är det dags för omgruppering och i år känner jag likadant. Även om vi har flera sommarveckor kvar börjar jag ändå få det där pirret. Höstpirret. Och jag älskar det! Jag har upplevt våren och sommaren med min lilla bebis. Snart ska vi uppleva hösten tillsammans. Allt är hennes första, vårt första. Det är så skört och fint alltsammans!

Solen lyser över Malmö och vi ska njuta av den här sista dagen. Det kanske blir en solig promenad vid vattnet, kanske en god middag ikväll, kanske en film. Men oavsett vad vi gör så gör vi det ihop. Men sen ska det blir bra jäkla skönt att få tillbaka våra normala morgonrutiner! Det finns bara så många gånger man, med värdigheten intakt, kan flåsa in i nyckelhålet till toan och säga att man skiljer sig om man inte får komma in och kissa för typ två minuter sen!

Nytt i bokhyllan

 Då jag äntligen skapat mig själv en liten läshörna, så nöjd by the way även om en fotpall börjar kännas absolut nödvändig, behövde jag även fylla på lite i bokhyllan. Okej, ärligt behövde jag inte alls det eftersom jag inte hinner läsa i samma takt som jag köper böcker. Men hey, inte ska jag väl vara spädbarnsförälder för alltid? Under sommaren har i princip alla bokaffärer att man får köpa 4 böcker och betala för 3 och jag hakar på varje gång! 

 Denna omgång blev det dessa böcker? Någon som läst dem? Vad tycktes?

Syrran har precis gått hem. Hon kommer över tidigt med frukostbullar och nu lyser solen och jag ska slänga ihop en snabb sallad. Lördag och näst sista dagen på Davids ledighet, sen kommer verkligheten tillbaka. Och det är bitterljuvt. Skönt med rutiner igen, men det har ju varit sååå härligt med familjetiden och avlastningen med Estrid. 

Så, sol, sallad och sen promenad. Det blir en bra lördag det här!