Come what may motherfucker

Jag drar mig för att läsa bloggar just nu för det råder en kollektiv stämning av förändring. Det pratas nyårslöften, vissa kallar dem mål, andra för steg, men oavsett så landar det i förändring. Förstå mig rätt. Jag sitter inte här och säger att vi ska vägra förändring. Självfallet inte. Förändring är ju konstant här i livet. Det som slår mig är att all förändring handlar om utseende. På nyårsdagen börjar bloggarna prata om dieter, 5:2, daller hit och kilon dit. Det pratas om träningskort, marathonlopp, gamla jeans man ska komma i och jag, jag vill bara gråta.

Vissa är raka och ärliga när de skriver att här ska det bantas. Andra lindar in sina nya träningsscheman med motton som jag får ju så mycket energi (och så skadar det inte att hålla figuren intakt hehe). Men jag skrattar aldrig. För jag hatar det. För alla dessa bloggare som skriver på detta sätt är uteslutande kvinnor. För vi kvinnor vi ska banta. Det är vårt ok. För om vi alltid bantar är vi alltid energilösa, orkeslösa, viljelösa och hur ska vi någonsin ha en chans mot männen? När kvinnan fick rösträtten fick vi samtidigt vikthetsen, så känns det. Ett blöt skynke lyftes för att omgående bytas ut mot ett nytt tungt, blött, stinkande skynke. Skynket kallas man kan aldrig vara för smal, för ung eller för vacker.

Säger jag att det är fel att folk vill ha ett hälsosamt liv? Nej. eller jo kanske lite. För det där som vi tror är hälsosamt, det är inte alltid det. Frivilligt låter folk sin kropp svälta. Var och varannan näringsgrupp ska uteslutas och vi är så rädda. För fettet, för maten, för celluiterna, för mjukheten, för allt. Om ingen kvinna hade träning och viktnedgång som nyårslöfte så hade tidningarna inte kunnat sälja lösnummer. Vi hade blivit fler och vi hade kunnat unisont stå emot den här oerhörda pressen om att vara smala. Ska folk inte få banta eller träna? Jo, OM de kan älska sig själva innan träningen har satt igång och innan vikten börjat dala. Annars handlar det ju om just det här hatet mot jaget. Om jag bara ser ut si och väger så ja då, då kommer allt kännas bra. 

Varför skriver ingen att mitt nyårslöfte är att älska mig själv. Nu och framöver. Oavsett vikt, längd, ålder, you name it? Nej, för vi kan bara älska oss om vågen visar en viss siffra. Jag står inte ut att läsa dessa bloggar just nu. För i min värld, må det vara rätt eller fel, så lyser en sådan ondska igenom. Ondskan mot den egna kroppen, men som förvisso förkläds i ett klämkäckt carpe diemiskt man mår ju så bra och hullet hålls fast. Det blir som ett självhat. 

Mitt nyårslöfte är så enkelt. Älska mig idag, imorgon och framöver. Come what may motherfucker.