Den största utmaningen

Imorgonbitti åker David iväg på fotoresa och jag ska vara hemma själv med lilla Estrid. Jag erkänner, jag är livrädd. Nu delar vi på varje natt och hjälps åt. När jag inte orkar vyssja, trösta eller vagga mer tar David vid. När jag är för trött tar David henne så jag kan få sova några timmar. Nu är jag själv. Nu ska jag duscha och få i mig mat, klara nätter själv och orka vara en bra och fin förälder mot henne och inte tappa förståndet. Jag har faktiskt ångest. Oron är så stor. Egentligen är det ingen skillnad från att jag är själv med henne på dagtid, men själv på natten, ja det känns så utsatt och ensamt. 

 Mina älsklingar. Idag är en sådan dag när hjärtat bara vill brista över hur fin just min familj är. Men ändå så beroende jag känner mig av att dela föräldraskapet med David. En vecka känns så ofantligt lång. Min familj är bortresta nu och överlappar David med två dagar men sedan kommer de hem och finns ett stenkast bort. Men ändå, om man som jag har lätt till ångest och katastroftankar är detta den största av utmaningar! 

Nu behöver jag er för lite pepp, stöd och råd! Har ni varit själva med ert barn? Någon ensamstående där ute som kanske till och med har det såhär varje dag, varje vecka och varje månad och har lite tips och trix? 

Klarar jag denna vecka, så klarar jag allt!

Hela bilden

 För mig är bloggen som en dagbok och en kreativ plats. En plats att samla allt jag tycker är fint och vackert. För er är bloggen förhoppningsvis en plats att vila, få inspiration och känna gemenskap. Därför blir bloggen, och bloggar generellt skulle jag säga, enbart en tårtbit av helheten. Det är inte roligt att skriva om odiskad disk och dagligt tjaffs. Om urtvättade underkläder eller att toapappret är slut och en nödrulle hushållspapper får tjäna i dess ställe. Det är inte heller så roligt att läsa om det. Men, trots att man VET att bloggar inte är sanningen så glömmer man lik förbaskat bort det. Och så är jämförelsekarusellen igång. 

Där har man som bloggare ett ansvar tycker jag. Att nyansera den bild man visar upp. Idag hade jag en ljuvlig lunch på stan med vänner. Men det är inte hela bilden. En annan del av bilden är att jag slängde i mig maten för Estrid är inne i en ganska missnöjd period och har lätt till skrik. Och jag saknar att äta ett endaste mål i lugn och ro. Ytterligare en del av bilden är att det är så himla lyxigt att jag och Sara båda har frilansande män och därmed kunde alla fyra äta lunch på stan idag. Fortsättningen på den bilden är att jag varken hade hunnit borsta håret, tänderna eller ta deo när vi väl sågs ute på stan. Som jag saknar att kunna ta en dusch, åtminstone varannan dag. 

Jag tror det är bra att bloggare ibland lättar lite på locket. Visar att vi alla har samma bekymmer. Att allt inte är charkisar, vinkvällar, Svenskt Tenn och soliga trädgårdar. Att ibland så får man inte sova, man saknar sitt gamla liv med sovmorgnar och långfrukostar, man oroar sig över om spädbarnsmånaderna blir bättre och man är både nedkräkt, nedkissad och stundtals nedbajsad. För jag vet att i mina mörkaste stunder är det verkligen en livlina att ha vänner som säger att de kände likadant, att det är ok, att det blir bättre. 

Ikväll har vi bokklubbsträff igen. Jag har läst halva boken och det får väl ses som en bedrift. Jag ska få klä mig i något fint, äta ute och sminka mig. Ta en promenad i solen in till stan och träffa "klubbisarna" och prata, skratta och äta. Så mitt i allt detta kaos så finns det lite plats för charkisar och fin klänning, men det är bara en så liten liten del. 

Vi välkomnar städerskan, med att dammsuga?

 Efter mycket kontemplerande kom jag fram till att jag ska unna vår familj en städerska. Idag kommer hon för att inspektera förödelsen. Jag funderar på om jag ska damma, plocka lite och dammsuga innan hon kommer. Man vill ju inte att hon ska tycka vi  är stökiga! Är inte det sjukt? Man tar ju in städhjälp för att man inte har tid, ork eller vad det nu kan vara. Uppenbarligen behöver man hjälp. Men gud förbjuds att städerskan förstår det… Tramsigt, I know!

 Vi har ju den här gamla drinkvagnen som min mamma hittade på loppis. Även om jag inte dricker alkohol har den kommit väl till pass när vi var unga, barnlösa och bjöd på drinkar. Nu kommer den inte till användning som sig bör. David avstår alkohol sålänge vi samsover med krypis i babynestet. Hon sover inte hela nätterna i sin egen säng så vi lyfter ofta över henne och då vill vi båda vara fräscha i skallen. Nu funderar jag på om jag skulle ta upp vagnen på vinden och helt plötsligt få plats för någon ny möbel. Jag är ju fortfarande så himla sugen på ett Snöskåp från Asplund. Vi får helt enkelt se vad det blir. 

Konst gjord av min farbror. Så himla fint och härligt att ha konst hemma som både är personlig och gjord av någon som står en nära. den här tavlan gjorde min farbror för mycket länge sedan, men den är så aktuell även idag. Ett barn vars mamma är inne i tv-rutan. Är det inte likadant nu? Föräldrar som hela tiden är uppkopplade, jobbar, kollar mail, pratar i telefon och låter barnen ständigt titta på paddan, tv:n och spela dator. Svår avvägning det där. Hänga med i tekniken, sköta sitt arbete men samtidigt investera tid i sina barn och leva här och nu. 

Nej, hög tid att förbereda inför städerskans ankomst. Jag tar fram luktsaltet. Kanske hon svimmar av stöket...

Nej, nu tar vi ett litet dopp

 Lilla krypis ligger och sover intet ont anande om att hon om en timme ska på rutinkontroll på BVC med en barnläkare. Jag är nog mer nervös än vad hon kommer vara. Men det är klart, det är inte roligt att bli klämd och känd på. Oavsett ålder. Därför ska jag skämma bort henne med en mysig badstund senare idag. Kanske vi slår på stort och sjunger oss igenom en drös Disneylåtar undertiden som hon får ligga där och tvagas. 

Inte för att vara sån, men dessa två foton är jag så nöjd med. De är verkligen underbara och hon är så himla himla fin på dessa! Jag har beställt dem på utskrift också. Tänk, jag har blivit en förälder. En förälder som hänger foton på ungen lite varstans i hemmet (och det bästa av allt är att julklappar är nu kirrade i 18 år framåt. Bara ösa foton över morföräldrar, farföräldrar och gammelmorföräldrar.)

En Studie i nackträning

 På måndag ska Estrid på rutinkontroll på BVC och träffa en läkare. Då ska tydligen nacken kollas, så vi har legat i hårdträning. Men det går väl sådär. Denna bildserie visar tydligt de 3,5 minut Estrid vill ligga på mage, för att sedan filosofera på rygg för att sedan knallfall somna. Livet som bebis alltså! <3 Undrar vad som försiggår i det lilla huvudet.

Kläderna kommer från Lindex. Drägglisen från IKEA.

Nu ska jag göra mig i ordning för vi ska snart smita iväg och fika. Det är alltid lite nervöst att ta med henne ut tycker jag. Man befarar alltid den största skrikfesten. Men än så länge har vi inte haft någon större katastrof. Hon är nog en rätt snäll liten tös faktiskt. Hon skriker bara när hon är hungrig. Och det senaste är att hon har lite svårt att komma till ro själv och kan vara rätt skrikig några minuter innan man i famnen gungat henne till sömns. Då sover hon fint. Som mamma glömmer jag lätt bort att hon är så liten. Att hon bara funnits i 6 veckor och att jag bara varit mamma i 6 veckor. Hon förändras dagligen och jag måste vara snäll mot mig själv och inte kräva att jag ska kunna, veta eller förstå allt på en gång. Det är väl därför föräldraskapet är så prövande, det eviga trial and error. Men man gör ju faktiskt bara sitt bästa. Och det räcker för mig. Att göra så gott man kan. 

Slottsträdgårdens café

 Alltså bara titta på dessa blombilder. De är inte alls redigerade! Detta är i Slottsträdgården här i Malmö. En tulpandröm helt enkelt. Jag hade kunnat fota 7.000 bilder där. En på varje blomma. Sagolikt! Vi har haft en underbar dag idag. Knallblå himmel, varm sol och långfika utomhus tillsammans med vänner och två exemplariska bebisar. Och nu ska vi allihop fortsätta här hemma hos oss. Grilla lite kött och lax, göra en god potatissallad och ikväll mumsa på lösgodis och god choklad. Idag känns det som sommar. Idag känns det som semester!

 Maten är otroligt god på detta café. Vi åt räksallad (välj den! En klassiker), hamburgare och jag åt en vegetarisk sallad med gula betor, granatäpple och fetaost. Smaskigt. Och såklart, rabarber- och hallonpaj till efterrätt. 

 Ser ni himlen. Jag kan aldrig se mig mätt på denna svenska knallblå himmel. Helt unik tycker jag. Det är verkligen en ljuvlig plats, Slottsträdgården. Att sitta i detta hav av blommor och grönska gör verkligen att man glömmer bort att man är mitt i stan!

Dagens outfit såklart!

Ny kofta från Lindex och nya pjucks från Mango. 

 Guldiga loafers! Hur perfekt!?

Här går jag med min bebis! Min Estrid!

Så har en långhelg påbörjats

Idag har lilla Estrid (alltså så gött att äntligen kunna skriva ut det) visat sig från sin bästa sida. Lugn och fin, sovit i vagnen i långa perioder. Jag har varit pigg och glad och bara varit fylld med så mycket energi. Jag körde en rejäl plock/städsession i lägenheten idag. Dock kom den energin nog för att jag bestämt att vi ska ha en städerska. En investering i mig själv och i vår relation. For sure.  Jag och Estrid gick på en kort promenad idag och köpte fredagsblommor. För även om det är onsdag så är det som fredag. Stora fluffiga hortensior i djupaste lila och en ny vit orkidée fick följa med hem idag från blomsteraffären. 

Det är helt ljuvligt att veta att David ska vara med oss i fyra dagar nu. Oceaner av tid. Vi ska fixa med balkongen, gå promenix i solen (för visst hoppas man på en sådan på kristi himmels?), sova och bara vara familj. Mest längtar jag efter den där soliga promenaden, med en kaffe i ena handen och David i den andra. Min familj. Så kär jag är i dem! 

Vår tös har fått ett namn!!! Och det blir...

Vår älskade älskade fina tös har fått ett namn. Utan further ado kommer det här.

Estrid Viola Svensson! 

Enda sedan hon legat i min mage ville jag att hon skulle heta Estrid. Allt medan tiden gick så ändrade vi oss och tänkte att det nog får bli en Ruth. Vi hade nästan helt bestämt oss för Ruth, men sen kom hon ut och kändes inte alls som en Ruth. För mig kändes hon som Estrid. För David var det inte lika enkelt. Efter mycket vedermödor, stor eftertänksamhet och mycket övervägande så föll igår domen. Japp, det blir Estrid. Och ingen var gladare än Estrids mamma. 

Det är inte livsavgörande, men för mig har det alltid varit lite guldkant att veta att min dotter delar namn med en annan stor kvinna. I Estrids fall var det efter Svensk Tenn grundaren Estrid Ericson. Rätt ovanligt på den tiden att en kvinna startade eget företag. Och vilket företag det blev sen! Hon hittade Joseph Frank och som man säger, the rest is history. 

Anledningen till att vi valde Viola som mellannamn var för att både min farmor och Davids farmor heter det. Jag har alltid tyckt att det är så vackert. När jag sen fick veta att även min fästmans farmor delade detta vackra namn var det spikat och klart. Detta släktnamn skulle definitivt bäras vidare. 

Så om Estrid behagar sova en liten stund till så hinner jag fylla i papperna till Skatteverket. My god, nu är det verkligen så himla himla på riktigt. Vi har ett barn, hon har ett namn och nu ska det registreras. Älskade Estrid. Frida, David och lilla Estrid. Det låter väl som en fin familj?

(Men ja, vi kommer nog alltid kalla henne krypis. Till hennes tonårsjags stora förtret)

Den krassa verkligheten

Nej, nu måste jag ta en paus från bebisbubblan och låta lite ånga pysa ut. Jag läste precis något som gjorde mig så arg och ledsen att det både kom tårar och ett behov av att ryta ifrån. Blondinbella är inte bekväm med att amma offentligt men valde igår att ändå göra detta. Det resulterade i att en man gick ur sin bil, ställde sig och tittade på henne och log, samt visade upp sitt stånd genom mjukisbyxorna. Mer om detta skrev hon i detta inlägg. 

Jag blir så fruktansvärt äcklad och chockad. Man undrar ju vad det är för fel på dessa män. Det är ofantligt sorgligt att man som kvinna inte bör amma offentligt för det är för provocerande och om man gör det så sexualiseras bröstet och maten man ger sitt barn. Tro fan att kvinnor inte är trygga i att amma offentligt. Men vad ska man göra? Sitta inne och glo i månader i sträck. 

Det finns två aspekter i hennes berättelse som är så sorgliga. Den första att hon inte är bekväm med att amma offentligt. Det är fruktansvärt att vi lever i en tid när något så naturligt som amning ses som opassande och därmed har gjort kvinnor obekväma i vissa situationer. Att kvinnor känner hur de blir stirrade på när de ammar. Sen har vi biten om att vissa män inte kan se ett bröst utan att sexualisera det omgående. Som kvinna är man alltid till för betraktarens hungriga öga. Får vi aldrig vara fredade från de där blickarna, de där gliringarna och de där kontaktförsöken. I min bok borde det vara fråga om sexuellt ofredande att stå och flina med ett stånd buktande innanför mjukisbyxan. Vissa män är sådana otroliga svin. Om detta hänt mig hade jag blivit så kränkt att jag nog gått under. Jag blev kränkt bara av Isabellas inlägg, och då var det ändå inte mig det drabbade. 

På en solig promenad

 Idag är en riktigt härlig och solig dag här i Malmö. Jag tog krypis och smet inom BVC för att väga henne. Skönt att hålla koll på vikten nu när vi bara går dit varannan vecka istället för varje. 

 Det är verkligen härligt att få barn på denna tiden på året. Det är skönt ute, man behöver inte ha så mycket på sig och det gör ju så mycket för välbefinnandet. Att få solstrålar på ansiktet och känna hur ögonlocken blir alldeles röda på insidan när man blundande vänder ansiktet mot solen. Det känns extra härligt att veta att det är långledigt denna vecka. David kommer vara hemma hela långhelgen och då ska vi äta gott, ta igen sömn och äntligen äntligen ta itu med balkongen. Jag plöjer inredningstidningar och bloggar för att få inspiration till balkongen. Nu kliar det verkligen i fingrarna att få sätta igång. 

 När vi kom in från promenaden lyfte jag av vagnens sittdel och bar upp. Nu sover lillsnäckan ute i den friska luften på balkongen och jag sitter i rummet och sneglar ut lite då och då. Det är verkligen så, den friska luften kan få både liten och stor att sova och sova och sova. Jag hade också kunnat sova länge, men inte tack vare den friska luften. Nej denna mamma får nog brygga en stor kopp kaffe nu. Kanske hinner jag bläddra lite i en härlig inredningstidning innan det är dags för krypis att vakna och äta.