söndag 2 augusti 2015

Bara en liten lort

Kitty Jutbring har i sin blogg vädrat det kroppshat hon känner mot sig själv och idag skrev hon denna krönika i Aftonbladet. Och det kunde ha varit jag själv. Fel. Det där var jag. Herregud vad det där var jag. I åratal har jag tyckt att jag är tjock. Oavsett om jag vägde 60, 70, 80, 90 eller nästan 100 kg. Hur jag än levde, vad jag än gjorde och vad jag än åt så fortsatte vågen gå upp och min tjockpanik växte sig större och större. För mig blev sista droppen när jag och David beslöt oss för att försöka skaffa barn. Något jag velat i hela mitt liv. Att få bli någons mamma har alltid varit min stora dröm. Men där och då, när vi fattat detta beslut, så fick jag panik och ville dra mig ur. Jag ville inte längre skaffa barn och det fanns bara en enda anledning till denna kovändning. Jag var livrädd för viktuppgången. Så rädd att jag ville välja bort min livs dröm. Jag berättade för min familj och min pappa sa att så kan man inte leva livet. Det där är inte alls bra och förändring måste ske. Sagt och gjort, jag började med terapi. Jag blev rekommenderad att läsa boken mattillåtet och den gjorde all skillnad för mig. Jag kan blogga mer om den i ett annat inlägg. 
Jag och min älskade pappa! <3
Jag blev ganska kort därefter gravid och för att ätstörningen inte skulle ta makt över graviditeten valde jag att inte vägas. När barnmorskan sen ville att jag skulle vägas gjorde hon det diskret och jag slapp se vad vågen stod på. Därmed blev det aldrig några fokus på kilon under min graviditet. Jag skrev om detta i mitt förlossningsbrev och även på BB tog man hänsyn till min ätstörning. När Estrid kom ut fick jag en allvarlig förlossningsskada och den präglade de första månaderna här hemma. Skräcken över att vara trasig gjorde att det inte fanns utrymme för tankar kring viktnedgång och utseende, jag hade bara dödsångest. När ångesten sedan byttes mot lycka över att min kropp blev hel igen var tacksamheten så stor att det återigen inte fanns utrymme för något självhat. Istället ville jag be till alla gudarna och tacka för vad som för mig var ett mirakel. Den plågsamma foglossning jag dragits med försvann och friheten i att åter kunna gå på promenader gjorde att promenaderna blev njutningsfulla och inte fyllda av träningshets. 

Jag har fortfarande inte vägt mig och har ingen aning om hur mycket jag gick upp då och om jag gått ner något nu. Det spelar ingen roll. Jag och mitt barn lever, vi har hela kroppar och jag kan äntligen fullt ut vara mamma. Det tänker jag inte grumla med att återigen falla i en besatthet kring mat, vikt och utseendehets. När de fula tankarna från förr gör sig påminda ser jag på Estrid och det liksom sprakar i ryggraden och hela mitt väsen säger att nej, nu är det stopp. Detta stannar här. Det här fula och jävliga ska inte ärvas av Estrid. Vägen från en ätstörning är lång och brokig, tidskrävande och slitsam men jag har landat i vad jag anser vara rätt och fel. Både kring vad och hur man äter, vad man säger om sin kropp och hur man pratar i hemmet. 

Jag hade inte tänkt blogga om det här, om ätstörning och kroppshatet men Kittys krönika golvade mig. Vi är ju samma. Men jag är inte kvar i det där slukande hålet. Och vad vore jag om jag inte var ärlig? Bara en liten lort.

4 kommentarer:

  1. Det är så tråkigt att höra hur många det är som mår dåligt över sin vikt o utseende. Du är så klok Frida! Jag försöker precis som du att inte tänka dumma tankar om min kropp iaf inte säga det högt. Det dröjer inte länge innan min son förstår och jag vill aldrig, aldrig att min son ska hata sig själv så som jag gjort.
    Det har alltid varit "viktigt" att kommentera vikten i vår släkt. Enda sen jag var liten har jag fått höra saker som "du har alltid varit lite rund", "har du gått upp/ner i vikt?" fast att jag alltid varit ganska normalviktig. Jag har alltid hatat det! Bara veckorna efter att jag fött fick jag höra "du har några kilo till att gå ner" eller "du är ju smal och fin redan". Jag tycker att var man än är så tar sig folk friheten att slänga ur sig nåt om MIN kropp. Hur viktigt är det för andra liksom att tala om för mig vad dom tycker om min kropp? Vad ger det dom? Jag sa också till min barnmorska när jag var gravid att jag inte ville se vad jag vägde. Jag kan också se gamla bilder på mig själv och tänka att jag såg smal ut men jag vet att jag själv tyckte jag var tjock då. Jag har aldrig varit nöjd och jag är så trött på det nu.
    Kram på dig

    SvaraRadera
    Svar
    1. Du ska inte ens tänka dumma tankar om din kropp. när de där jävla tankarna kommer så bara nej, stopp! nu räcker det! du din jävla skittanke ska ICKE få fäste i min skalle mer! =) Det är svårt med släkt och hur vissa i den pratar om mat, kilon, vikt och utseende. jag kommer möjligen göra mig en och annan ovän i framtiden men det kommer inte vara ok att prata om sånt när Estrid närvarar och kan höra. För självklart kan jag inte skydda henne från samhällets unkna press, men jag kan försöka göra hennes hemmamiljö så positiv och stärkande som möjligt. Kan vi inte bara få lov att va nöjda nu? Jag är mest glad att jag överlevde min förlossning. Hade jag levt i ett annat land hade jag inte överlevt den, det var bara en slump att just jag fick föda i sverige och inte typ afghanistan. så vad gör kilon hit och dit när man fått livet?

      Radera
  2. Wow. Så fint. Och träffande. Fint att du läst Kittys och att hon länkar till dig. Så klokt. Massa kärlek och pepp.

    SvaraRadera
    Svar
    1. tack för en jättefin kommentar! den värmer verkligen! nu ska jag in och kika på din blogg! kram!

      Radera